...om i alla fall...

God morgon söndag.
Supersnoriga småbarn som är oförskämt pigga ändå har vi idag.
Och jag är så trött på min värk att jag snart blir aggressiv. Jag saknar min energi och förmåga att köra över värken som jag hade för ett par veckor sedan då jag under några dagar lyckades renovera i hallen.
Tomheten när den energin försvinner...
Jag pendlar. Hela tiden, går och väntar och tänker att i morgon, DÅ är det bättre. Eller så säger jag att jag har vant mig vid att ha värk.
Det är en stor fet lögn. Det finns dessutom ingen som går runt och suckar så mycket som jag här hemma. Över att jag inte orkar med mig själv och min kropp.
Om det åtminstone hade räckt med värk som kom utav att jag ansträngde mig? Inte den här skärande värken som är konstant.
Om det inte blev sämre, om handlederna i alla fall kunde få fungera som dom gjorde för ett par månader sedan.
Om jag kunde tänka positivt, det finns ju alltid folk som har det värre. Jag är bara en gnällspik.
Men tänk om man i alla fall kunde få sova utan att axlarna ploppar ur sitt läge?

Det vore skönt.

Att utredas

Igår kom det en kallelse till husläkaren på vårdcentralen i stan som jag har börjat gå hos.
Jag blev lite fundersam eftersom vi inte pratade något i måndags om något planerat återbesök så vida inget mer akut uppstod.
Så jag ringde till vårdcentralens växel för att höra om det stod något i min journal om varför jag blivit kallad.

Efter lite trassel kom de fram till att jag skulle dit för fler tester och utvärdering av adhd/add, för NPF eller vad de nu hette inte utredde själva från grunden som jag förstod.
Det kanske är bra det, jag har hört att det är superduperlång väntetid där för att bli utredd men om husläkaren kan göra en massa förberedande saker själv kanske det går fortare.
Jag har ju egentligen inte alls bråttom att få veta om jag har någon sådan diagnos (jo eller kanske lite, för kan jag må bättre utav det om jag får hjälp så vill jag ju ha det snabbast möjligast), men jag tycker att det är sjukt jobbigt att vänta.
Det där med att "tiden får utvisa" eller att "man får vänta och se" är de värsta begreppen jag vet.

Jag har just inte vågat läst så mycket om vuxna med adhd, jag är rädd att jag ska tro att jag har det, men lite har jag läst. Bland annat så läste jag att jättemånga med adhd också var överrörliga i lederna. Konstigt.
Igår när Malin var här letade jag rätt på ett test som jag tror var samma som jag gjorde hos läkaren i måndags, i alla fall vissa frågor.
Helt ärligt var jag bergsäker på att även om Malin är en filbunke jämfört med mig så skulle hon svara nästan lika som mig och därmed också ligga i riskzonen för adhd. Jag menar, ALLA har väl bråttom med saker och ting? Alla har väl svårt att lyssna på och förstå beskrivningar? Alla drar väl sig för att planera och göra saker som kräver att man tänker? Alla slarvar väl sig igenom trista saker? Om man är helt ärlig med sig själv?
Jag blev uppriktigt förvånad när hon svarade tvärtom på det mesta. Mycket förvånad blev jag.

Hur som helst så ska jag tillbaka på läkarbesök om en månad. Det är också jättelång tid, men bättre än flera månader.
Jag tror att min läkare kanske vill skynda på en sån här utredning också för att han själv är intresserad av kopplingen mellan ehlers danlos syndrom och adhd.

Ni kanske tycker att det är konstigt och dumt att jag skriver öppet om det här, men jag känner att jag behöver det, samtidigt så är ju jag fortfarande jag oavsett om man skulle hitta någon diagnos på mig, jag skulle inte skämmas utan se det som något positivt som jag kunde få hjälp med, för jag mår inte så bra inombords alla dagar, även om jag har svårt att erkänna det.

Prisa hösten

Det bästa med att hösten är på ingång just nu är att det blir kyligare och långärmade tröjor passar bra.
Och långärmade tröjor och koftor i sin tur gör att jag kan använda mina handledsstöd utan att det syns så mycket.
De blir tyvärr mer och mer en nödvändighet för att över huvud taget klara av en vardag. Sorgligt men sant.




Snart får jag ett kärt besök. Fina Maja kommer och hälsar på, vi har inte setts sen Telma var alldeles ny, nästan två år sedan!

Om mitt röriga jag

...det är jävligt rörigt i kropp och inre just nu och jag övervägde att skriva detta under lösenordsskydd.

Idag träffade jag den allmänläkare som såg till att jag fick komma till Klinisk Genetik. Han är väl insatt i ehlers danlos syndrom.

Vi pratade mest, gick igenom mina mest akuta problem med kroppen. Han förklarade varför man inte kan göra så mycket åt det.
Att jag måste lära mig att leva med värken.

Det ena ledde till det andra och efter att vi pratat om att jag har svårt att lyssna på kroppen och varva ner och låta den vila när det behövs så bad han mig fylla i några frågeformulär.

När jag gjort det räknade han ut resultaten av formulären och frågade om det var ok att han skickade en remiss till NPF tror jag att det hette.
För jag fick mycket höga poäng på test för vuxen-adhd.

Doktorn berättade att det dessutom verkar gå hand i hand med eds, alltså att många som har ehlers danlos syndrom också har adhd eller add.
Han trodde att mycket av mina värkproblem skulle gå att mildras om det skulle visa sig att jag faktiskt har adhd och man kommer mer tillrätta med den.

Det känns konstigt, men inte främmande. Det jobbigaste är nog min omgivning. Tror jag.
Mannen kan inte lyssna på det örat alls. Om jag skulle ha adhd så hade i så fall alla det var hans första reaktion.
Jag kan inte förklara det, varför det inte känns främmande för mig att jag eventuellt skulle ha det, så jag förstår att det är svårt för någon annan att ta in. Att det nästan skulle verka som det är något jag vill ha och själv hittar på eller nåt.
Men det är ju inte alls säkert att jag har det, det får tiden utvisa om jag får komma på utredning. Jag är ju fortfarande jag oavsett och kan det vara till någon hjälp för att jag ska må bättre så ser jag det bara som positivt att få ta reda på det.

Jag fick också veta hur det stod till med min lilltå som jag bröt, varför den fortfarande gör ont. Den har läkt, men läkt ihop fel och blivit som stel och ihopväxt i lederna. Så det är bara att härda ut.

Sedan pratade vi om en till grej som blivit jobbigare senaste tiden. Jag är noga med att dölja det, men det går inte alltid.
Mitt högra ögonbryn och ögonlock hänger allt mer ner över ögat. När jag är trött eller har mycket värk hänger det så pass att synfältet minskas betydligt ochdet är jobbigt. Och ser framförallt konstigt och skevt ut.
Det är faktiskt inte alls roligt.
Det var tydligen också något som tillhörde eds och läkaren skulle skicka en remiss till någonstans, minns inte vart, för att se om det går att åtgärda.
Om jag skulle kunna få det fixat skulle jag bli så glad så jag skulle hoppa jämfota av lycka.
Är det inte konstigt, att man kan bli så glad över något sådant, som inte ens gör ont, när resten av kroppen är en enda smärthärva?

Ja, det var allt tror jag, remisser hit och remisser dit.

Nu måste jag få i mig något att äta och sedan städa lite innan mina tå stora kommer hem från sin första skoldag för terminen!

Pärlpyssel och hemgjord ved

Lagat mat och pärlpysslat är vad jag har sysslat med idag medan mannen och svärfar klyver ved. Snart är vedboden full!
Vi som alltid har haft lite för lite ved om vintrarna blir alldeles till oss i trasorna av att se all ved!
Som dessutom är hemmagjord istället för köpt!






En ring med ett fågelbo :)



Jag tänker mig alltid att jag ska göra en liten diskret dekoration av pärlor på ringarna, men sen går det överstyr och pärlorna tar över ;)




Vi har såklart passat på att vara ute också i solen. Men om sanningen ska fram hade jag liksom förlikat mig med att hösten var här nu, att det var dags för varmare kläder och så. Så blir det så här varmt igen!

Energi och vinbärskyckling

Jag är helt slut och saknar min energi så att jag får ångest.
Helt plötsligt är värken starkare än viljan och det är jättetråkigt. Efter mina fikabesök åkt satte jag ändå fart med att rensa två garderober samtidigt som jag rensade svamp och stekte potatis och styckade helstekt kyckling. Och det kändes jobbigare än vad hela hallrenoveringen någonsin gjort. För adrenalinkicken är slut nu.
Trots att jag tagit det lugnt i ett par dagar nu så har inflammationen i underarmen inte blivit bättre, men jag har som vant mig vid den värken också tror jag.

Jag har tusen måsten som hänger över mig nu, men jag tänker sitta kvar i soffan och göra ingenting en stund till.

Telma tyckte förresten att det fattades lite vinbärssaft till kycklingen när vi åt middag:

Vårdcentralen

God morgon regniga dag!
Jag sov så hårt i morse att jag fick störta upp vid åttatiden för att hinna ringa till vårdcentralen innan alla akuttider tagit slut.
Jag förklarade att Telma var kladdig i öronen, men att hon inte alls var som sjuk. De tyckte att det var lika bra att titta i hennes öron så klockan två ska vi dit.





Apropå vårdcentraler...
Jag ska lista om mig till en vårdcentral inne i stan.
Tidigare i våras var jag ju till en husläkare som kände väl till eds och han remitterade mig till klinisk genetik där jag fick min diagnos.
Han har även hört av sig efteråt bara för att höra hur allt går för mig med värk och smärtlindring, trots att han inte behövt.

Nu är jag så trött på att hela tiden få höra att allt beror på att jag har eds och när man har eds så finns inget att göra och jag är för ung för att prova olika smärtlindring.
Min husläkare i byn är jättesnäll, men jag känner att jag bara besvärar med mina inflammationer, ryggproblem, brutna tår och hej och hå, för hans inställning är att inget spelar någon roll, inget finns att göra mer än att skicka på slätröntgen för att då har han gjort nåt. Resultaten i sig kvittar för jag har ju eds.
Jag är säkert världens jobbigaste patient. Jag kanske kunde förstå att man inte kan göra något m läkaren tog sig tid att förklara varför, jag fattar ju att man inte kan fixa allt. Men nånting? En bruten lilltå i ett halvår som fortfarande är röd och värker satan kanske går att fixa? Så minskar i alla fall någon smärta?
Det kanske finns nånting att göra åt att jag går runt med axeln delvis ur led dagarna i ända?
Jag hoppas på att den första läkaren i stan som är väl bekant med eds kanske åtminstone kan ha ambitionen att försöka hjälpa, inte bara försöker få mig tyst och bli av med mig för stunden. Att han ser min värk som ett problem, inte mig som ett problem?
Han ska ringa upp på måndag så får vi se. Det kanske är värt att åka några mil extra för att ha en läkare som har erfarenhet av eds?

Äntligen färdig!

Sådär ja.
Sista lagret färg på golvet är målat. Nu kan jag andas ut även om det är lite mer småfix att göra, golvet var ju som målet.
Jag hade funderingar på om jag skulle göra det rutigt, men det kommer inte att hända nu i alla fall, jag orkar inte.

Jag tror jag ska vila min arm nu. Sista penseldragen nästan grinade jag.
Det kanske inte riktigt syns att den är svullen på bilden, men jag lovar att det känns.
Undrar om man får pizza ikväll?

Färg och inflammationer

Hemma igen.
Innan jag åkte till doktorn stannade jag till på färgaffären för att se vad de hade för golvfärg.
De hade golvfärg, men den var så himla dyr mot vad jag sett och jämfört på nätet, så jag köpte ingen utan tänkte att jag får åka till stan nån dag i stället.
Sedan hann jag gå in en sväng på loppisen, inga fynd idag, och när jag kom ut därifrån kom jag på att bygghandeln kanske hade färg.
Och det hade de! Precis vad jag behövde och de bröt den i rätt nyans. Och det kostade nästan hälften av vad det kostade på färghandeln.



Nöjd åkte jag iväg till doktorn.
Jag fick komma in på en gång så det gick snabbt.
Jag har en rejäl inflammation i armen på höger sida och en inflammation vid skulderbladet på vänster sida.
Lucky me. Alltså såååå mycket har jag liksom inte ansträngt mig? Jag är ganska så trött på min klena värkande kropp nu.
Jag fick Orudis utskrivet att smörja in eftersom min mage inte tål att äta antiinflammatoriskt. Men eftersom jag är så tursam av mig så visade det sig när jag kom till apoteket att orudis är restat i hela sverige ungefär.
I bästa fall får dom in det i morgon.

Så, nu är jag hemma igen. Jag ska vila armen, jag ska bara måla det lilla golvet i hallen först, bättre att ha ont i armen än oro i själen liksom.

Om Stålmannen och att bli sinkad

God morgon värdelösa dag.
Sovit uruselt för jag har slut på värktabletter. Så när jag gått upp ringde jag ner till vårdcentralen och bad om receptförnyelse. När jag ändå pratade med en sköterska passade jag på att fråga om jag själv kunde göra något för att smärtan i armen och svullnaden skulle minska, men då tyckte dom att det var bättre att jag kom ner på ett läkarbesök.
Jag vill inte, jag skäms för att komma till en doktor med alla tusen fel på mig, samtidigt så vill jag ju att armen ska bli bättre så att jag kan måla klart!!

Så vid tvåtiden ska jag till läkaren. Före dess ska jag ta hand om ett bombnedslag i huset, för medan jag har målat har resten av hushållsgörat stått still och det ser ut som en knarkarkvart här.
Inte för att Stålmannen bryr sig så mycket...



Den där muskulösa dräkten kom fram när jag rensade kläder i skrubben under trappan, Alfred hade den när han var liten!
Det som göms i snö.... ;)