Om ryggkorsetten igen

Nu har jag pratat med ortopeden som jag träffade förra veckan angående ryggkorsett.
Jag var ju nervös över att han skulle vara otrevlig eller något sånt för att jag pratat med patientnämnden, men det var ingen fara.
Men han sa att han trodde att vi kommit överens med ortopedteknikerna om att en ryggkorsett säkert inte skulle hjälpa mig med mina ryggbesvär eftersom jag inte blivit hjälpt av foglossningsbälte tidigare och då var det kanske ingen ide...
Det är en sanning med modifikation.
Självklart så kan ju ingen garantera att jag blir hjälpt utav en ryggkorsett, och eftersom mina största besvär just nu sitter högt uppe i bröstryggen OCH i fogarna så skulle jag behöva en kraftigare och högre korsett, och då var det mer special sa ortopedteknikerna.
De sa INTE att det var omöjligt eller ingen ide.
Ortopeden ångrade sig nu i telefon och sa att han självklart kan skriva att jag ska få prova ut en korsett på högkostnadsskydd, MEN den kommer ändå att kosta 600:- för mig. (Det tror jag inte stämmer riktigt eftersom jag har kommit upp i frikort och då blir det billigare). Och då ingår ju alla omkostnader som kan bli om den måste sys om eller justeras.
Han sa också att jag måste få en tid att prova ut FÖRE den första december i år för då träder en ny lag i kraft som säger att korsetter av denna typ inte kommer att kunna bli subventionerat utom för vissa sjukdomar och då inte EDS.
Olika bud överallt, enligt patientnämnden skulle den nya lagen inte träda i kraft förrän en bit in på 2013 eftersom det är så mycket administration innan en ny regel kan tillämpas.

Hur som så har jag nu bokat en tid på Olmed i Uppsala, den tjugonde november ska jag dit så får vi se om det går att hjälpa min rygg!

Korsetträtten

Idag ringde Patientnämnden upp angående frågan om vem som ska betala en ryggkorsett bland annat.
Ortopeden jag träffade förra veckan sa ju att just EDS inte tillhörde den sjukdomsgrupp som har rätt att få ortoser och hjälpmedel subventionerat.
Och jag blev ju lite uppgiven... minst sagt.
Idag talade patientnämnden om för mig att läkaren hade väldigt fel, att det var allvarligt att ens ge så felaktig information till en patient.
Den regel som gäller är att det är behovet som styr, inte sjukdomsdiagnosen.
Bedömer en läkare att jag skulle bli hjälpt av en ryggkorsett så ska jag få hjälp att bekosta den.
Patientnämnden har skickat ett mail till ortopeden som gav mig fel information och ett mail till hans avdelningschef.
Imorgon ska ortopeden ringa upp mig.
Jag hoppas att han är ödmjuk och bara kan erkänna att han hade fel och vill ställa det tillrätta, och att han inte blir som tvär för att han fått en tillrättavisning av patientnämnden.
Hon jag pratade med på patientnämnden hade även tagit kontakt med ena ortopedtekniken från Olmed som var med vid besöket, och hon hade sagt att hon och den andra ortopedtekniken blivit alldeles förvånade över vad läkaren sagt till mig. Att de visste att han hade fel men inte kände sig i rätt sits att opponera sig under besöket.
Man ska visst veta sina rättigheter i förebyggande syfte inom sjukvården.

Galet

Go kvällens.
Det har varit en trött dag idag och jag inte gjort något särskilt alls.
Men solen har varit framme så vi har i alla fall pallrat oss ut en stund innan vi hämtade Loke på skolan.



Ju mer jag tänker på vad ortopeden sa till mig igår, att EDS inte tillhör den grupp som har rätt att få hjälpmedel och ortoser subventionerat, ju argare blir jag nu är jag har förstått att det är fel. Att det inte ens är uppdelat på det sättet. Att det är behoven som styr, inte diagnosen.
Hur kan en ortoped få säga så fel?? Ska de inte veta när de tar emot patienter på remiss just för att prova ut sådant?

Jag ringde till patientnämnden imorse för att höra vad de sa om saken. Spontant så sa hon jag pratade med att läkaren verkat lämnat felaktiga besked till mig, men hon skulle ta reda på mer exakt vad som gällde och återkomma senast måndag.

Man måste visst vara om sig och kring sig och ta reda på allt själv, det är helt galet!
Undrar hur många gånger man går miste om en rättighet som man inte visste att man behövde dubbelkolla själv.
Oftast så litar man ju på myndigare folk, man blir ju så liten mitt i allt och när man dessutom inte mår bra...?

Nu kanske det ordnar sig i alla fall.

Annars så ser jag snart fram emot att krypa ner tidigt i sängen med mina två minsta och titta på film!

Jag vill bara skrika.

Jodå, med lite mutor och ett löfte om att hälsa på farmor fick jag med mig Loke och Telma till sjukhuset i stan. Och en Snåljåp fick jag med mig också. Och Snåljåpen sa åt mig att parkera på Stundenternas istället för sjukhusparkeringen, för det är mycket billigare och lätt värt att man får gå en bit!
Gå och dra dig, Snåljåpen. tänkte jag om mig själv när jag gick biten till sjukhuset. Jag kan gå, om än haltandes, en liten promenad eller så. Men idag ville det inte funka som jag ville. Det där konstiga innanför ljumsken eller liksom mitt i där lårbenet verkar sitta fast hoppade fel och det gör så jävla ont att man rent spontant skriker till högt. Jag fick stressad kämpa mig framåt genom att hänga på barnvagnen (tack gode gud att Telma fortfarande åker vagn!).

När jag kom fram till rätt ställe på sjukhuset fick jag träffa en ortopedkirurg och två ortopedtekniker. De skulle gemensamt försöka hitta på någon lösning på mina problem.
Kirurgen började. Jag blev lite glatt överraskad att det var en kirurg med, det hade jag inte räknat med och för en kort stund fick jag för mig att han var där för att det fanns ett mirakulöst sätt att operera mig bra på!
Men jag fick snabbt komma ner på jorden igen.
Han ville absolut inte göra några kirurgiska ingrepp på en sådan som mig med min sjukdom. Prognoserna för att det skulle bli bra var mycket dåliga och mina tidigare operationer visade ju hur snabbt jag töjdes ut igen. Ja, det vet jag ju, men jag sa att ändå så blir jag ju liksom som avundsjuk när jag läser om andra med EDS som ska få operera och stabilisera axlar och andra kroppsdelar. Kirurgen sa att det kunde lika gärna vara mer synd om dem för att deras kirurger inte visste bättre.
Vi pratade om vad som händer med min kropp, gick igenom de värsta problemen.
Förvånad fick jag veta att det som hoppar runt innanför ljumsken är höftkulan som antagligen hamnar i fel läge då och då eftersom jag är väldigt överrörlig i höfterna. Jag trodde bergsäkert att höftkulan satt mer som på utsidan av höfterna! Jag trodde att man inte hade något särskilt där där det hoppar och hamnar fel på mig så därför tyckte jag att det var så konstigt.

Hur som så lämnade han över min kropp till ortopedteknikerna för att de skulle fundera på vad de kunde göra.
De tyckte att bra ortopediska skor vore bra att börja med. Eller nå slags sulor tror jag. Och sedan kunde en ryggkorsett hjälpa musklerna i ryggen att få vila, men de var tveksamma till om det kunde hjälpa mina kotproblem med låsningar och sånt.

Sen kom det.
Att EDS inte tillhör den sjukdomsgrupp som får ortoser och hjälpmedel subventionerat. Att jag får betala allt själv.
Att jag i så fall kunde börja med att testa en mjuk ryggkorsett, för de var billigast, men troligast så skulle det inte vara tillräckligt stöd för min rygg och då kunde en stadigare och högre korsett kanske hjälpa, men de behövde specialgöras och kostade därefter.

Och då pratade vi tusenlappar. Och man kan ändå inte vara säker på att det funkar. Ville jag prova något av alternativen kunde jag komma in i deras butik när jag ville.
Jag undrar varför jag ens har väntat flera månader på en remiss till något som bara leder mig till en butik?

Jag känner mig så himla frustrerad! Min sjukgymnast vill inte göra något mer med mig då jag bara blir sämre, förrän jag har fått ut olika ortoser som stabiliserar mig men jag är tillbaka på ruta 0 nu!
Jag kan inte lägga ut flera tusen på hjälpmedel som en chansning på att det kanske blir lite bättre.
Hade jag haft någon vanlig ledsjukdom hade jag fått det av landstinget och därmed kunnat prova mig fram till något som fungerar, men nu råkar jag ha en ganska ovanlig och okänd ledsjukdom som jag är född med, ett genetiskt fel, som begränsar hela mitt liv i nuläget, och då får jag skylla mig själv och betala.

Är det nu jag ger upp?

Pust

Go kvällens.
Eftermiddagen har gått i ett kör. Vanligtvis har jag mest energi på förmiddagar och brukar. Ta hand om disk och annat husligt då, men nu har vi ju spenderat dagen på sjukhuset med Alfred så jag kom hem till härlig disk och glada dammråttor som viftade på svansarna.
Värken i kroppen är som övermäktig och det strålar och ilar överallt. Jag får som mjölksyra så fort jag lyfter armarna över huvudet, det känns obehagligt.

Annars trillar kallelser in på löpande band. Bettfysiologen ringde och gav mig tre besökstider framöver och talade om att jag ska få ut en bettskena på sjukvårdstaxa. Tjiho liksom, kan man vänja sig vid att ha något sånt i munnen?
I morgon ska jag till ortopeden, jag vet inte riktigt vad jag ska göra där mer än att det handlar om eventuell ryggkorsett och lite sånt som ska hjälpa till att hålla ihop mig. Kanske vore fint att få ut sådant till Halloween så kan jag klä ut mig till Robocop eller nåt! ;)

Nu ska jag natta små barn och sen bara ta det lugnt!

Det går bra nu

Ganska nyss hemkommen från sjukgymnasten.
Det är så himla upplyftande att gå dit. Inte för att sjukgymnasten inte är världens trevligaste och snällaste sjukgymnast man kan tänka sig, utan för att jag blir så medveten om mina svagheter.

En och en halv vecka har gått sedan hon lade ryggkotan på plats. Det höll i ungefär tre timmar.
Sedan har det bara blivit värre. Det gör satans ont, jag får konstig känsel längs ena sidan på ryggraden och över svanken, det gör ont när jag andas, axeln är än värre. Foglossningen ska vi inte tala om.
Jag orkar inte.
Och ingen träning vi gör verkar funka.
Jag har tappat orimligt mycket muskelmassa och styrka på ett år.
Sjukgymnasten vill att det ska tas prover på mig igen, hon funderar på om jag kanske har någon mer sjukdom som påverkar kroppen, nåt fel med sköldkörteln eller nåt reumatiskt.
Man kanske skulle hoppas på att jag har något mer som går att bota med lite medicin?
Hon skulle också skriva in i journalen att jag måste få någon smärtlindring för att ens ha chans att bli bättre eftersom kroppen i nuläget aldrig får vila från smärta. Kanske min läkare blir mer intresserad av att komma på något då.
Sen var det där med stöd för lederna. Måste använda handledsstöden så mycket det går för att spara på handlederna och jag måste få en ryggkorsett fortast möjligt.
På onsdag ska jag till ortopeden för att prata om sånt.

Jaha ja, så ser det ut. Annars är det bra och vädret är fint och katten spinner och så.
Hej och hå.

Och blabla-bla

Det är ganska värdelöst att inte ha någon tv på kvällen. Jag tycker oftast att jag aldrig ser på tv, bara enstaka program nån dag i veckan. Och så är det, däremot lyssnar jag på tv:n!
Och det sällskapet saknar jag.
Jag lyssnar på tv:n medan jag sitter med iPaden, eller stickar eller pysslar med något annat.

Men nu blev det sängen tidigt ikväll igen med barnen. Och Hem till byn på dvd.

Jag är så trött i kroppen. Den där låsningen i ryggen har som låst hela revbenen, det gör himla ont att andas och det blir jobbigt både fysiskt och psykiskt.
Om allt det här har förvärrats så mycket på ett år, hur ser det då ut om ytterligare ett år?
Jag får lite panik när även fotlederna börjar säga ifrån som handlederna. Räcker det inte nu?
Varför kan man inte bara strama upp allt som glappar? Som axlarna, som glappar så mycket att man ser det genom huden med blotta ögat.

Jag hoppas verkligen att mina barn slipper de här problemen när de blir äldre.

Och från det ena till det andra, en fin Bob på sin favoritplats <3

Om bloggen och sötaste stövlarna

Föregående inlägg där jag ber er svara på en enkät ligger klistrad och kommer att ligga överst ett tag så att så mnga som möjligt ser det och förhoppningsvis svarar.
Inte för att någon läsare är mer eller mindre värd med eller utan problem, jag vill bara få en överblick.
Jag känner mig lite låst.

För två år sedan mådde jag i jämförelse väldigt bra, jag gjorde massor av saker, jag for och flängde och det hände mer i mitt liv.
Nu handlar det mest om att försöka orka igenom dagen, det är läkarbesök och remisser hit och dit och mycket tankar kring min sjukdom.
Jag har inte lika mycket roliga händelser att berätta om för er och känner mig så osäker på vad jag kan skriva i bloggen.
Jag är ju fortfarande samma Mumari men med ett mer begränsat liv. För begränsad känner jag mig. Jag väljer ofta bort roliga saker som att åka och titta i affärer eller åka på utflykter för mina ben bär mig inte som jag vill.

Det kanske inte är så himla roligt att lägga fokus och ord på ett syndrom som jag måste leva med, men annars vore bloggen ganska tom.

Idag har jag inte gjort så mycket mer än åkt till skolan för att hämta Loke och sen in en snabbis på affären.
Jag tror inte vi mötte en endaste människa som inte kunde låta bli att tala om hur söta stövlar Telma hade på sig!
För dom är verkligen bland de sötaste jag har sett på ett par barnafötter!



Nu ska det lagas mat, panerad fisk så vi blir lite smarta i det här huset också!

Kom och ta mig då

Söndag, trött dag.
Vi for till Valbo en stund idag, lunchade på Mc Donalds och sen Ikea.
En fuskfårskinnsfäll till korgfåtöljen och några frukostskålar köpte jag.



Jag blir så deprimerad, halva Ikea orkade jag gå, tack vare kundvagnen. Tio steg efter att jag ställt tillbaka den i kundvagnsskjulet hoppade något väldigt fel i höften och benet ville inte riktigt bära längre.
Jag måste försöka tänka positivt och rycka upp mig, men ibland så känns det som om jag bara vill lägga mig platt och ge upp, liksom kom och ta mig då jävla Ehlers-Danlos syndrom, för jag orkar inte kämpa längre!
Men jo, det är klart att jag orkar, jag har inte så mycket att välja på, men det är ledsamt när man inte längre ser fram emot saker som var roligt för ett år sedan.

Rapport från sjukgymnasten

Jo jag var ju hos sjukgymnasten i eftermiddags också och hon skulle kolla extra på den där ryggkotan som bränner och gör så förbannat ont.
Precis som jag tycker mig ha känt så sitter den ryggkotan liksom längre in, mer intryckt än resten av kotorna och det beror tydligen på en upphakning i kotan.
Ena kotan har glidit lite och hakat i kanten på kotan ovanför och därför har den som fastnat och det är stumt där. Och så har det varit väldigt länge nu då. Inte undra på att det gör ont när jag andas.
Sjukgymnasten höll på att trixa och knåda och greja och visade mig övningar som jag själv skulle kunna göra för att "låsa upp" kotan.
Hon försökte med akupunktur också med det gick inte för det gjorde så himla ont och strålade överallt så jag härdade inte ut.

Men förhoppningsvis blir det bättre i ryggen snart! Tyvärr så är ju ryggraden en av mina mer överrörliga kroppsdelar så det är därför jag får såna där låsningar hela tiden, det kommer och går.

Vardagskamouflage

Lika självklart som att jag klär på mig kläder på morgonen har det blivit att kamouflera mina handledsskydd som jag nu mer måste ha i stort sett hela tiden för att handlederna ska orka något.
Jag kan inte med att se de där fula kardborrbanden som håller ihop skenorna som dessutom fastnar i allt möjligt.
Jag hittar användbara saker överallt som man kan använda som överdrag över skydden; ärmarna från en gammal trikåtröja, ett par gamla randiga tjockstrumpbyxor med hål i foten, Telmas utväxta tights.
Bara att klippa av och göra ett hål för tummen!

Man kan ju köpa jättefina stickade pulsvärmare att dra över också, men det blir väldigt varmt med stickat så jag föredrar trikå!

Att acceptera

Kväller.
Jag har fixat och donat hemma så gott jag kan idag.
Och tänkt mycket på det här med EDS och smärtlindring och livet.

Jag trodde aldrig att min läkare skulle ringa upp, först vid sjutiden ringde han.
Jag satt precis och grinade med mamma i telefon över mina bekymmer, så när jag växlade samtal till läkaren fick han också ta del av min uppgivenhet.
Det kanske var bra det.
Ibland undrar jag... alla gånger som jag har åkt till stan för att träffa läkaren så har jag passat på att uträtta andra stadsärenden i samma veva. Och när jag åker till stan tar jag tillfället i akt och sminkar mig och klär på mig lite finare kläder.
Ingen kan se att jag har ont.
Kanske inte heller en läkare kan förstå det då? Jag är alltid glad och skämtsam när jag pratar med folk jag inte känner väl. Kanske det också gör att man inte förstår?
Nu, på telefon, förstod min läkare, han tyckte inte att det var ett dugg konstigt att jag behövde smärtlindring. Men problemet med vad för smärtlindring kvarstår ändå.
Han skrev i alla fall ut citodon till natten, föreslog att jag skulle testa det dagtid också.
Annars var det svårt, tål man inte diklofenak och voltarenpreparat så återstod sådant som man även blir påverkad i huvudet av.
Jag vill inte bli det. Jag måste ju kunna köra bil!
Angående min ryggkota så ska jag försöka få en akut tid hos sjukgymnasten i första hand.
Jag har inte träffat min sjukgymnast på flera veckor för sist när jag var där så bestämde vi att jag skulle ringa och avtala en ny tid med henne per telefon.
När jag sedan ringde ett par dagar senare och talade in på hennes telefonsvarare så ringde hon aldrig upp.
Jag är lite överkänslig just nu och tänkte att hon fått nog av min hopplösa kropp. Att jag är ett hopplöst fall som bara tar upp hennes tid.
Så jag vågade inte ringa igen.

Men jag ska göra det i morgon.

Det är väldigt svårt att acceptera att min kropp på bara ett år har blivit så mycket värre och ostabilare. Så mycket känslor. Jag skäms, jag vill inte att det ska synas att det är något fel på mig. Nu måste jag använda handledsstöden nästan hela tiden för att orka, men jag tar gärna av dem så fort jag vistas bland folk, för jag skäms.
Jag skäms för att jag haltar konstigt. Och jag skräms över vetskapen att jag aldrig någonsin skulle klara av att gå på kryckor om det skulle behövas. För mina axlar och händer skulle inte klara det ens om jag har skärselden i baken.

Ska man bara acceptera att man måste sänka sina krav på livskvalitet? Ska man bara inse att det är så här det är, det går inte att göra det så mycket bättre?

Får man ro i själen när man har insett det?

Sjukt och jobbigt och trasiga barnansikten

Det ska inte vara för smidigt.

Jag pratade med vårdcentralen i stan i morse för att försöka få till en telefontid med min läkare. Men det hade jag ingen rätt att få, för jag var inte listad på den vårdcentralen.
Men jag har tidigare pratat med husläkarkansliet om detta och dom hävdar att så länge läkaren vill ta emot så ska det gå bra.
Jag fick hur som tjata mig till en telefontid i eftemiddag.
Så jävla kluvet, för den läkare jag har nu är kunnig inom EDS men som det verkar helt emot smärtlindring.
Vi får se vad han säger när han ringer.

Vid lunch ringde Lokes fröken i skolan också, stackars Loke hade ramlat och skapat upp ansiktet, fått fläskläpp och ont i en framtand.
Och jag kunde inte åka och hämta honom för jag har inte Telmas bilstol hemma.
Men det var inte så långt kvar tills Loke slutade så han fick ligga och vila tills skolbussen gick hem och då hade han ju storebror som kunde ta hand om honom.
Dom kom hem för en stund sedan. Jag har pratat med tandläkaren och fått en tid för att kolla så inget gått sönder i munnen. På onsdag ska vi dit.
Till råga på, eller på grund av, så började näsblodet forsa på Loke också nu. Han är en närblodsunge, kan komma hur mycket som helst när som helst.

Väntar

God morgon måndag.
Mannen jobbar förmiddag idag och de tre äldsta barnen har jag fått iväg till skolan så nu är jag och Telma själva.



Jag sitter och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp, jag hoppas få en tid eller åtminstone en telefontid till min husläkare idag.
Jag orkar inte längre. Det konstiga i ryggkotan blir inte bättre, värken i hela kroppen är övermäktig, jag orkar bara gå korta bitar. Två veckor utan värktabletter till natten håller på att ta knäcken på mig. Att aldrig få bli det minsta smärtlindrad.. det måste jufinnas NÅGONTING man kan göra?

En lördag

Barnen tyckte att det var roligt att åka på den där maskinmässan på Tierps Arena och jag tyckte att det var kul att träffa på lite bekanta man aldrig träffar annars nu för tiden.
Men det är så ledsamt, det var väl inte alls långt att gå runt och titta, men för mig känns det som om jag sprungit ett femmilsmaraton. Och jag skäms när jag går och haltar.
Värken är fan outhärdlig efteråt. Det är ett jävla skit. När vi kom hem sov jag på soffan med Telma i nästan två timmar. Huvudet blev piggare men jag vill bara fly från min kropp.
Dessutom är vänster handled och fingrar totalslut. Jag vet inte om det har blivit någon inflammation i handleden och till råga på allt hittar jag inte mina handledsstöd sen vi var på hotellet i Borlänge förra helgen.
Ändå vill jag fortsätta sticka. Kan inte sluta. Kan inte bara sitta rätt upp och ner i soffan och göra ingenting, då blir jag tokig i huvudet också.

Jag vill så gärna åka och bada varmt i en bubbelpool, men jag är för trött för att orka organisera ihop det med barnen och komma iväg.

Elda lite i spisen och försöka ha en fin hemmakväll istället.
Här är i alla fall lite bilder från dagen!

Så rolig är jag liksom

Nej, för jag har inte orkat blogga idag. Jag har liksom inget roligt att berätta. Mest bara tomt.
Eller inte tomt men tråkigt.
För jag känner mig helt slut, så trött, både på värken och mitt inre kaos. På röran som uppstår i huset på grund av mina svackor och på alla måsten som hänger över mig.
Jag flydde fältet en stund efter jag hämtat Loke från skolan och åkte till min finaste vän Sandra.
Jag behövde det.
Fast jag mest har tråkat där med och grinat och gnällt lite.

Käre Gode Gud liksom

Förresten vill jag säga upp min kropp också. Får man en ny då? Kan man ha något slags arbetsprov för den nya kroppen då innan man bestämmer sig?
För en vecka sedan tog mina värktabletter slut och jag har inget recept på nya.
Jag äter bara värktabletter till natten för att sova bättre eftersom bland annat axlarna gör sjukt ont närjag sover. De glider delvis ur led så fort jag ligger på sida och ligger jag inte på sida sträcker jag automatiskt armarna upp ovanför huvudet så mycket det går och då glider det också ur och så domnat jag bort helt.
Det stör sömnen trots värktabletter, men ännu mer utan och det är svårt att slappna av och somna in när värken blir så påtaglig när vardagskaoset har somnat.
Men. Nu har jag ju inga värktabletter och jag har en husläkare som kan mycket om eds men inte tycker att värktabletter är bra.
Så. Vad fan ska jag göra? Jag blir ju som en vresig zombie när det aldrig blir något avbrott i värken! Jag hade nästan förlikat mig med att värken begränsar mig och stör mig dagtid, men nu vette fan. Jag orkar ju ingenting!
Om det bara vore ett ställe som gjorde ont? Om det inte vore foglossning på konstigt ont i en ryggkota på axlar som sitter helt löst på handleder som bara värker och inte har någon kraft, på fingrar som låser sig, på höfter som hoppar fel och kraschar för varje steg jag tar, på fotleder som hamnar fel i sömnen och trampar snett på dagen.

När jag tänker ett år tillbaka i tiden. Bara ett år. Då hade jag inga problem alls med tex handlederna. Jag kunde gå en lång promenad utan att halta mig fram och jag kunde bära mina barn när jag ville.
Det är läskigt.
Jag blir både arg och ledsen och mår dåligt för dem som måste leva med min värk, för den drabbar ju inte bara mig.

Jag vill också vara pigg.
Eller i alla fall få lite medicin som hjälper. Eller ett plåster eller nåt.



Käre Gode Gud liksom.