Knakig kommunikation?

Jobbig dag.
Jag åkte till min svägerska tidigt i morse på fastande mage. Vi stuvade in oss i hennes bil för hon skulle sällskapa och hjälpa mig med Telma på sjukhuset.

Väl framme så anmälde jag mig på drop in-röntgen.
Då visade det sig att jag inte alls skulle göra ul på aortan på drop in som de ringt och meddelat mig förra veckan. Men efter lite trassel lyckades de klämma in mig ändå och det blev gjort och såg bra ut.

Sedan var det dags för provokationsröntgen.
Ortopeden hade begärt bilder stående och liggande med försök till att provocera höftleden till de rörelser som knakar och gör så ont.
Han hade poängterat att det var viktigt att de lyssnade på mig hur dessa rörelser var och att det fick ta sin tid.
Röntgen personalen visade sig vara av en annan åsikt.
De diskuterade i nästan en halvtimme med röntgenläkaren om hur de skulle göra.
Under tiden låg jag på en brits och försökte testa hur jag skulle göra för att det skulle bli som bäst läge i höften när det väl var dags = smärtsamt utav helvete.

Så kom personalen in och meddelade att de bestämt sig för att ta endast två bilder från sidan, med mig stående så rakt som möjligt.
Jag försökte förklara att det inte alls var vad läkaren önskat. Att såna bilder finns sn i vintras och ser normala ut.
De lyssnade inte utan ägnade en lång tid åt att försöka få mig rak och symmetrisk.
Klick,klick, klart.
Så fick jag sätta mig i väntrummet igen medan röntgenläkaren skulle godkänna om bilderna dög, om jag stod tillräckligt rakt.
Det hade jag inte gjort så jag blev inropad igen. Ny, rakare bild.
Jag gjorde ett nytt försök att förklara vad läkaren ville och tillsist gick de med på en bild stående med höften provocerad i det brakiga läget.
Gick inte, jag kunde inte hålla kvar läget och samtidigt stå kvar upprätt. Gjorde för ont så vi provade liggandes.
Jag kan utan svårighet röra höften så att det gör svinont och knakar, men inte stanna
upp mitt i så att de hinner knäppa.
Så det känns som att denna röntgen blev helt meningslös, det enda den gav var ännu mer smärta och hela benet brinner.

Jag fattar inte hur det är möjligt att något som gör så fruktansvärt ont och brakar och klånkar så högt inne i leden kan vara osynligt på röntgen?
Min man hör ju höfternas ljud när jag går i köket om han är i ett annat rum med stängd dörr.
Och ortopeden blev också överraskad över hur mycket och kraftigt det krasar i höfterna.

Jag ger upp snart.
Eller går det? Vad händer om man ger upp? Ingenting typ.



Telma i parkeringsgaraget, hon vågade inte gå över de där gallerbrunnarna. Livrädd ;)