onsdag 29 februari 2012

I am a very lucky puppy!

JO! Just ja!
Jag glömde berätta en sak!!

Nummer tre är på väg!

När jag berättade det för mamma idag dog hon ihjäl sig lite tills jag upplyste henne om att jag redan fyra barn så den tredje av den sorten är redan här.

JOråsatte...

Det är den tredje visdomstanden!

*konstpaus*

Tadaaa!

Grattis till mig!

En visdomstand i överkäken försöker göra entré rätt ut genom min kind!

I am a very lucky puppy!

tisdag 28 februari 2012

Dubbelt

Det är lite lyx att ha så mycket hår att det räcker till dubbelt så många tofsar ^^




Efter lunch tog jag med mig Telma och åkte hem till Malin ett tag.
Just idag behövde jag en vän som orkade lyssna på allt mitt jobbiga. Det är väldigt upp och ner just nu. Jag och mitt dåliga samvete suger åt oss allt negativt och jag känner mig så otillräckligt. När jag samtidigt ser ut som jag alltid har gjort, när det inte syns utanpå att jag har ont, är det svårt för andra att förstå och jag känner mig som en väldigt stor belastning.
Som att jag gnäller för egentligen ingenting.
Och då blir jag ännu deppigare och ekorrhjulet är ett faktum.
Tack Malin för att du finns ♥


 Nu har jag precis hämtat Loke från dagis, det är otroligt fint vårväder ute, men jag ska försöka samla kraft till att städa, i morgon kommer mamma och hälsar på och jag tänkte försöka bespara henne några gråa hårstrån!

Gnällig tisdag

God morgon!
Det svänger väldigt med vädret! Igår var det tio minus på morgonen och idag regnar det.

I natt har jag sovit riktigt dåligt, jag glömde att ta värktabletter innan jag gick upp och la mig och när jag kom på det så orkade jag inte gå ner och ta för Telma låg på min arm och sov.
Då i stället har jag sovit väldigt ytligt och hela tiden tänkt att "snart ska jag gå ner och ta en värktablett". Men när man halvsover så orkar man ju inte det.
Men eftersom jag sovit på värktabletter varje natt de senaste veckorna så fick jag i alla fall bekräftat nu att de hjälper på natten, för fy sjutton vad ont jag har haft i kroppen och mest axeln!
Trött som en gnu nu.
Och för att vara riktigt jävla gnällig igen så då vet jag inte om jag måste ringa käkkirurgen. IGEN! Fan! Jag ORKAR INTE!! Jag har ont i visdomshålet och det har spridit sig ner i halsen och halva tungan.
När ska allt sluta?

Positivt är att en läkare från Uppsala ringde mig igår och gav mig en läkartid hos honom. Han är allmänläkare och har haft kontakt med överrörliga och edspatienter förr. Jag kontaktade själv honom för ett tag sedan i ren frustration då min husläkare (som jag tyckte var så himla bra bara för att hon var snäll, jag måste sluta bedöma läkares kompetens efter hur snälla det är att prata med) fortfarande inte har skickat iväg remisserna utan måste fundera en stund till och en stund till och en stund till.

På måndag ska jag till den nya läkaren. Jag hoppas att han kan hjälpa mig. Jag hoppas att han kan ge mig ett recept på den där medicinen som botar alla mina besvär.

Nej, nu får det vara slutgnällt, tyst på mig.

Idag ska Loke till dagis för första gången på flera veckor, det behöver han! Så jag ska packa dagisväskan nu och se så att alla vantar och sånt är på plats!



 

söndag 26 februari 2012

Om att skåda Kina genom munnen

God morgon!

Idag vaknar jag upp till en sån där dag då jag bara vill kasta bort hela min kropp. En jävla skitdag. Värkdag.
Igår innan vi gick och lade oss tog jag dessutom bort den där "lilla tussen" med kortison som käkkirurgen påkat ner i visdomshålet i onsdags. Det var ju kanske inte den lilla tussen och nu har jag ett avgrundshål i munnen i vilket man kan se ända till Kina om man lyser med en ficklampa.
Jag hade hoppats på att det skulle läka ihop sig och bli stängt över natten, men nej. Det känns lite olustigt med den där avgrunden.
Törs jag verkligen äta nu? Det får för fasen plats en hel Big Mac där i!
Jag orkar liksom inte med nå mer problem i den regionen nu, i så fall får de nog amputera hela munnen i stället.

Städningen på dagis med feber-Telma gick bra igår i alla fall. Telma hade fått alvedon innan och den hade verkat så hon tyckte att det var spännande att vara med och titta.

När vi kom hem åt vi räkor samtidigt som vi satt och skämdes framför melodifestivalen.

Natten blev orolig, Telma har vaknat till lite då och då och vaknade ganska tidigt i morse. Hon har fortfarande feber, men är uppe och går och leker i alla fall. Hon verkar inte alls ha ont i öronen och är inte förkyld, så jag undrar vad febern beror på!

torsdag 23 februari 2012

NU ska det bli bra

Hem ljuva hem! Jag är en riktig hemmagris jag. Jag önskar att jag tyckte att det var skönt att åka hemifrån, åtminstone när man får gå och titta i affärer och så, men nä... ytterst sällan.

Huvudsyftet med turen till stan var ju käkkirurgen igen, och det kan man ju faktiskt inte ens förvänta sig vara roligt. Men Telma tyckte att det var det. Det var "mys" i väntrummet enligt henne.



Ja, och sen åkte vi ju hiss också, mycket exotiskt.


Besöket hos kirurgen gick bra. Jag var duktig och satt stilla och så där. Man skulle inte ha så ont som jag har efter över en vecka. Det var en liten inflammation.
Stygnen plockades bort och en ny slags tuss sattes ner i den där visdomshålet, en tuss som innehåller kortison om jag inte minns fel.
Nu SKA det bli bättre.

Jag hoppas verkligen det.

Jag längtar tills den dagen då jag kan äta en hamburgare från Mc Donalds.

måndag 20 februari 2012

Trist

I morse hade jag kunnat få sovmorgon eftersom ungarna har sportlov och det inte är några skoltider att passa. Men jag hade tid hos sjukgymnasten klockan åtta så det var bara att ställa klockan i alla fall.
Det känns som det går sådär hos sjukgymnasten. Jag vet inte. Att lära om sig att gå, att stå, att resa på sig, att lyfta, bära, ja allt som man har gjort fel i trettio år, det är inte lätt och jag känner mig löjligt tafflig.
Att operationen av visdomständerna fortfarande smärtar och att jag knappt fått i mig någon mat på en vecka gör inte saken bättre.
Fan, ska det inte bli bättre i munnen snart?
Jag har fortfarande så sjukt ont att jag dör ihjäl mig så fort värktabletten börjar gå ur.

Jag är nog världens tråkigaste människa, mamma, fru och bloggare just nu.

torsdag 16 februari 2012

Överkörd

Idag är jag inte kaxig.

Känns som om jag blivit överkörd av tåget ungefär. Det var inte jätteskönt att behöva sova på rygg en hel natt, kinderna har förvandlats till hamsterkinder och är väldigt ömma så det gick inte att ligga på sidan.
Efter några värktabletter på morgonen så är det uthärdligt så länge jag inte rör på munnen i alla fall. Och jag ska visst inte böja mig ner för mycket för då börjar det blöda där visdomständerna satt igen.

Det får bli en så lugn dag som det kan idag.

I eftermiddag ska jag till vårdcentralen med Telma. Hon har varit extra grinig när hon är trött ett par dagar, så det är lika bra att kolla upp så hon inte har öroninflammation igen, särskilt som hon är snorig och hostig också.

Man får fokusera lite på det positiva. Som att jag ska dricka min första kopp kaffe på ett och ett halvt dygn och att jag har sytt en vetekatt som kan lindra alla andra krämpor som triggades igång av de där HELVETES JÄVLA VISDOMSTÄNDERNA.



Eller att det är himla underhållande att titta på Telma som har klätt på sig sin jacka upp och ned och har klänningen fastnad bak i blöjtejpen.

onsdag 15 februari 2012

Om en helvetes operation och smärta

FY FAN säger jag.
ALDRIG MER!

Det blev lite stressigt i morse när vi skulle komma iväg och jag hade lite dödsångest för att det var halt när mannen skjutsade in mig till sjukan, men fram kom jag och vid entren till sjukhuset väntade min kära mamma.
Jag skulle först till en dagavdelning för att få en fin skjorta och lugnande medicin.

 


Jag fick också prata lite med tandkirurgen om operationen av visdomstanden och jag passade då på att fråga om det kanske inte vore lika bra att operera ut den andra visdomstanden i nerekäken, den spökar ju lite den också ibland, men det har aldrig blivit så akut.
Det skulle gå bra att ta den också och det borde inte bli så dyrt sa kirurgen så då bestämde jag att den också skulle ut, när jag ändå var här liksom. Kirurgen nämnde att jag även har en tand där bara roten är kvar, men jag viftade bort det lite och någonstans där måste vår kommunikation ha brustit lite.



Sen fick jag lugnande medicin och efter ett tag kördes jag ner till tandkirurgen och fick sätta mig i tandläkarstolen.
Jag fick många bedövningssprutor och de var noga med att se till att jag var ordentligt bedövad. Sen började kirurgen att hacka och såga och bända och dra och slita i min elaka visdomstand.
Ungefär hundra år tog det, men det gjorde bara lite ont.
Nästa visdomstand kändes svårare att få ut och kirurgen fick bända riktigt hårt så det kändes som min käke helt gled ur sin bana. Det gjorde så sjukt ont i käkleden, för där var jag ju inte bedövad.

Resten av munnen var ju i stort sett helt bedövad och efter att det var färdigsytt så kände jag helt plötsligt hur det började krafsa och krascha i den tanden som jag bara har roten kvar av (jag bet sönder den tanden för många år sedan och har inte brytt mig eftersom jag inte just har haft problem av den).
När jag insåg att kirurgen höll på att dra ut även den blev jag alldeles kall i kroppen! Jag kände att vi inte riktigt bestämt det? Men jag kunde ju inte gärna säga stopp när han redan börjat!
Så den åkte ur den med och jag syddes även där.

Ganska kluven efteråt. Jo, jag ville ju ha ut den tanden med, för då är allt helt bra i min mun. Men. Jag vet ju inte vad det här kalaset kostar nu!
Jag skulle få en faktura hem. Jobbigt att gå runt med magsår över det! Tre tänder bortopererade. Det låter inte som att det kostar gratis.



Jag får ta den huvudvärken när den kommer tänkte jag och sen gick vi till apoteket för att hämta ut ännu ett nytt penicillin, kirurgen tyckte inte att det var bra att det var kvar så mycket av infektionen längs kindbenet så det blir antibiotika igen då.
Efter det skjutsade mamma mig till svärföräldrarna där Loke och Telma var.
Snälla svärmor var så snäll att hon skickade upp mig till gästrummet att vila och hon tog hand om barnen resten av eftermiddagen.
Jag säger bara SMÄRTOR.
Fy fan vad ont det har gjort i munnen! Både där visdomständerna har suttit och i käklederna. AJ. Bland den värsta smärta jag har känt!
Jag sov nog i ett par timmar på citodon.

När kvällen började närma sig och svärfar skulle skjutsa hem mig började jag fundera på varför det inte slutade blöda på en sidan. Så fort jag tog bort kompressen där visdomstanden satt så bokstavligen FORSADE det blod.
Så jag ringde till käkkirurgen och de sa att jag måste åka in.
Och det var ju tur det, för det var inte bara inbillning att det forsade så mycket blod. Det var så pass att de undrade om jag hade någon blödningsproblematik sen innan.
Jag fick ny bedövning i munnen igen och nån slags tuss med nåt medel på instoppat i det blödande såret, jag fick sitta kvar och vänta så att de såg att blödningen minskat innan jag äntligen fick åka hem.

Jag är alldeles nyss hemkommen nu, och den senaste bedövningen har precis gått ur. Jag är så sjukt hungrig men kommer inte kunna äta på ett tag.
Mamma har köpt någon slags näringsdryck åt mig som jag ska försöka få i mig på något sätt.

Hade jag vetat att det skulle bli sån här smärta och så här dramatiskt efteråt hade jag aldrig föreslagit att båda visdomständerna skulle tas bort samtidigt.
Usch vad jag är mör i hela kroppen och slut i huvudet nu!

tisdag 14 februari 2012

Aloe Vera

Det är jobbigt när inga aller väldigt få värktabletter hjälper mot värken i min kropp.
Alvedon och Ipren har ingen effekt alls, diklofenak hjälper till en viss del, men tar jag det flera dagar i rad så börjar magen strejka i stället. Det enda som har en bra effekt är citodon. Om jag tar den någon gång i veckan, max. Innan jag går och lägger mig. Då blir jag så dåsigt trött att jag sover ganska tungt. Men tar jag citodon flera dagar i rad så känner jag inte av effekten.

Men en sak som jag verkligen inte kan leva utan, som används dagligen, det är liniment med aloe vera i. Just nu har jag Aloe Heat Lotion från Forever.
Jag gillar inte alls deras säljkoncept **duckar**, men den här krämen är fantastisk och lindrar faktiskt värken! Att den luktar Jenka är dessutom himla mysigt!
Även om den lindrar värken ganska kortvarigt, så är det verkligen värt det!
Jag har även provat Msm gel från samma företag. jag vet inte om jag på något sätt inte tål den, men den förvärrar smärtorna hos mig. Jag har envist fortsatt att smörja med den och tänkt att ont ska med ont fördrivas, snart blir det bättre, men nej, jag får bara mer och djupare och mer spridd värk av MSM gel. Jättekonstigt!

Nu börjar i alla fall min Aloe Heat Lotion ta slut och jag måsta skaffa ny innan. Jag funderar på att testa samma typ, men från ett annat märke denna gång.
Varenda gång jag åker till stan så åker jag förbi en stor byggnad som det står "Sasco" på. Och nu har jag förstått att dom där tillverkar eller har något lager (?) med aloe veraprodukter och dom har även ett liniment i sitt sortiment.
Så jag funderar på att beställa det och testa och jämföra med.
Är det någon som har provat detta märke?



 

 

måndag 13 februari 2012

Tjöta

Min snälla sjukgymnast kunde klämma in mig på förmiddagen!
Så jag skyndade dit och fick lägga mig på en behandlingsbrits. Hon knäckte till två låsningar i ryggraden mellan skuldrorna och sen masserade hon försiktigt.
Vilken lättnad det blev, så klart försvann inte alla smärtor, men jag kunde andas normalt igen och det var det som kändes mest obehagligt innan.
Jag sa att jag då och då gått till en kiropraktor, men att det både kändes dyrt och jobbigt eftersom jag egentligen tycker att jag blir sämre efteråt (men då har jag försökt tänka att ont ska med ont fördrivas).
Sjukgymnasten sa att det ofta kunde vara så om man har EDS för att det retar bindväven och det är den som man är defekt i. Enligt henne ska man endast massera och knäcka om man har direkta akuta besvär som måste fixas, inte annars. Då kan smärtan bli värre.
Ja, sjukgymnasten behandlar mig som om jag redan har fått diagnosen EDS, och jag antar att hon vet vad hon gör. Jag tycker väldigt bra om min sjukgymnast så jag hoppas att jag kommer att fortsätta gå hos henne i framtiden med.

Ja, så här underhållande är min blogg just nu, trist tjat om min onda kropp. Det är tyvärr det som mina tankar kretsar runt, det blir maniskt nästan, när värktabletter inte hjälper så går min hjärna på högvarv för att försöka komma på egna lösningar som kan tänkas lindra.
Det blir som tvångstankar tillslut, som det här med sömnen, jag funderar mig galen på hur jag ska kunna sova bra, just nu ligger jag oftast nertryckt med ena sidan i skarven av resårmadrasserna. Jag inbillar mig att det är skönt, helt galet. Samtidigt har jag fått för mig att en hängmatta vore nåt att sova i, då kanske jag skulle bli avlastad i hela kroppen så att den kan vila! Men jag hör ju hur dumt det låter och kommer till 99% troligast inte att sätta upp en hängmatta i sovrummet.

Spikmatta då? Funkar det?

söndag 12 februari 2012

Snart knakar det

Jag får ofta som låsningar i bröstryggen. Sjukgymnasten har tryckt ut låsningarna lite då och då men sist tyckte hon inte riktigt att det fyllde något syfte, eftersom det kom tillbaka så fort. I stället behöver min rygg och bröstkorg lära sig att stabilisera sig (hur liksom).
Men nu känner jag att det har låst sig rejält, så att jag får svårt att andas och lite panik.
Google är en av mina bästa vänner. Jag googlade mig fram till ett forum där jag lyckades läsa mig till att låsningar i bröstryggen kunde man trycka ut på egen hand, men inte låsningar i korsryggen.
Bra, vilken tur! tänkte jag och instruerade mannen hur jag trodde att han skulle göra och visade vad jag trodde var lagon hårt.
Sen lade jag mig på golvet och sa åt honom att trycka till när jag andades ut.
Nej, det efterlängtade knaket kom inte. Det blev ju inte alls bra. Jag tror mannen tryckte på ett fel och för fegt sätt.

Jag får fortsätta att gå och sucka så mycket jag kan. Jag tror att rätt var det är så suckar jag på rätt sätt och då kommer det bara knäppa till och så lättar allt i bröstryggen!
Hoppas jag. Det är en hel vecka tills jag ska till sjukgymnasten igen och så länge står jag inte ut!

fredag 10 februari 2012

Vad tycker ni?

Okej, för att förklara lite.

Jag är just nu inne i en period med så mycket smärta och trötthet att jag har svårt att förlika mig med det. Ändå har jag ett mycket stort behov av att skriva om det, att skriva av mig, precis som jag gör om resten av livet.
MEN. Jag vet att det finns så många som bara himlar med ögonen och vill tycka att man är en hypokondriker, att man bara tycker synd om sig själv, att man tänker för mycket osv, osv.
Jag förstår att man tänker så.

Därför tänker jag att om jag lösenordsskyddar vissa inlägg, så liksom skonar jag er som inte bett om att få gnäll kastat rätt i ansiktet?
Det står inga hemligheter i inlägget, men jag skriver om saker som är känsliga för mig. Ändå skulle jag lätt ge ut lösenordet till i princip vem som helst, det är inte hemligheten i det hela det handlade om.

Vad tycker ni?

[poll id="3"]

 

Om kroppen

(tidigare lösenordsskyddat)

 

Varför publicerar jag det här? Jag vet inte. För min egen del, för er som frågar, osynligt för er som inte ber om det.
Efter ett liv med krämpor, turer till och från sjukhus, att inte bli trodd, att bli betraktad som överkänslig, larvig.
Kan någon se ett samband mellan allt detta?
Kan jag få ett svar?

Eller är jag bara hypokondriker?

Jag har ändå ett stort behov att skriva av mig, om mig, men jag vill inte betraktas som bara lat och gnällig.

 

Det här är jag och min kropp:

Generellt överrörlig.
Opererat vänster hands fingrar för att minska rörligheten i slutet av 90-talet. Men de stretchades snabbt ut igen.
Snapping hip vänster sida. Opererat den två gånger utan resultat, även det i slutet av 90-talet.
Överkänslig hud i perioder.
Övertöjbar hud enligt sjukgymnasten.
Mjuk hud enligt sjukgymnasten.
Breda, fula ärr. Ärret från första operationen är ca 15 centimeter långt, stygnen skar igenom huden så att det liknade en termometer. Andra gången jag opererades sydde de på ett annat sätt eftersom jag var skör i huden.
Bristningar över hela låren och ner till vaderna.
Hallux valgus
Yrsel periodvis.
Migrän.
Diffus smärta i hela kroppen, känns som en för tight overall som stramar så att det gör ont. Gör mig galen.
Får nästan alltid sådan värk om jag dricker alkohol.
Periodvis knölig under fötterna.
Har haft diffusa magproblem hela livet.
Får lätt blåmärken.
Plöstliga, stora mensliknande blödningar.
Konstig trötthet.
Ledvärk i tår, fotleder, knän, höfter, axlar, handleder, fingrar, rygg, nacke, käkar.
Som "foglossning" fast jag inte är gravid.
För några år sedan fick jag plötsligt en helt extrem smärta i höger arm, som elstötar som gick i hela armen som var så starka att jag bara slängde mig på golvet och skrek. Sökte för det, inget särskilt fel hittades. Lika plötsligt som det kom, lika plötsligt försvann det efter några månader.

 

Har haft en knöl ovanpå handleden, som bara kom som en ballong, det var nåt med ledvätskan (?) den tömdes och då försvann knölen.
Har problem med muskeln på baksidan av låret sen ett par år tillbaka, jag sträckte den lite lätt då, men det har aldrig läkt helt.

Jag är stelare i många leder nu än jag varit när jag var yngre, andra leder är jag rörligare i nu.

Hittar just inga värktabletter som hjälper.

Utredd för eds i slutet av 90-talet, men det avfärdades eftersom hudprovet som togs inte visade något.

torsdag 9 februari 2012

Ironi

Det är en dryg värkkväll, kanske för att det är så kallt ute?
Ibland kan jag inte låta bli att tänka, det var på grund av såna här smärtor jag lät Dumper få somna in. Älskade hund. Det känns så fel men ändå rätt. Så kluvet. Så ironiskt.



I morgon bitti ska jag till sjukgymnasten tidigt. Det känns helt galet att se fram emot det. Ungefär som om allt är bra när jag går därifrån?

Nu ska jag sova, god natt till er!

 

onsdag 8 februari 2012

Dominoeffekten

Ja hej hejdå loppis idag :(

Loke började morgonen med att vara dålig i magen springa på toaletten fyrtioåtta gånger på en timme. Jag vet inte om det är magsjuka igen, men det är bäst att ta det säkra före det osäkra och hålla oss hemma.

Jag fick passa på att åka ner till affären på förmiddagen medan mannen fortfarande var hemma så att jag skulle slippa ha några barn med mig, och då skulle jag även passa på att hämta ut astmamediciner till mannen som är förkyld och superdålig i sin astma.
Han har liksom bara struntat i att hämta ut sin medicin på väldigt länge, av snålhet och dumhet. Men när jag kom till apoteket så visade det sig att han väntat så länge att receptet gått ut för bara ett par dagar sedan.
Så då fick jag gå in på vårdcentralen och krångla och ha mig och bli sur och irriterad och ilsken och allt möjligt och sen fick jag åka hem utan medicin till mannen i alla fall.
Men nyss ringde dom äntligen upp och sa att han hade fått ett förnyat recept som han kunde hämta ut.
Det är helt sjukt att livsnödvändiga mediciner ska vara så hutlöst dyra!

Ja, det känns som vår vardag är kantad av sjukdom och elände hela jävla tiden. Underbart.

Nu har Telma precis somnat och jag ska städa lite och göra lite nytta. Men det är så irriterande att allt blir en dominoeffekt, nu när jag inte kan stödja ordentligt på hälen, då får jag också mer ont i knät och höfterna.

Undrar jag om jag inte är född på en måndag?

 

tisdag 7 februari 2012

Glädjedödande

Är det inte det ena så är det det andra. Eller det tredje eller tjugoåttonde eller hundrasjuttionionde.
Led efter led smärtar mer och mer. Var ska detta sluta?? jag blir rädd på riktigt.

Förutom alla smärtor jag har haft ungefär halva livet i fingrar och höfter främst så har ju axlarna liksom varit det akuta sen i höstas. Ena axeln är så överrörlig och ostyrslig så det drar och knakar och brakar i den så fort jag går.

Senaste veckan har vänster fotled också börjat göra galet ont. På insidan av fotknölen. Det värsta när ledsmärtorna blir värre är att det liksom inte går att slappna av. Jag tror att jag kanske har alldeles för platta fötter, att det ska vara som ett mellanrum mellan fotsulan och golvet där i mitten under foten, men jag vet inte om det är det som gör att det gör ont? När jag står stilla brukar jag omedvetet stå liksom på utsidan av foten, jag vinklar in fotsulorna, det ser säkert helkonstigt ut, men jag har bättre balans då. Sen såna där jättestora hallux valgusknölar eller vad det nu heter på det och det känns tipptopp i fötterna. Inte.

Sen blev jag orolig att inflammationen från visdomstanden spridit sig till käklederna, på båda sidorna, trota att penicillinet så gott som botat knölen i käkbenet där infektionen satt. Jag har fortfarande så himla ont när jag gapar mycket, typ gäspar, eller äter något så att man måste ta i med käken.
På båda sidorna i gångjärnet. Och det är samma där, börjar det göra ont är det helt omöjligt att slappna av och jag blir tokig. Gör vad som helst, smörjer in tigerbalsam på käklederna, gapar så mycket jag kan för att stretcha och har mig.
Det borde inte längre bero på infektionen eftersom jag ätit färdigt penicillinet?

TRÖTTMA!

Ja, för trött är jag också, här om dagen somnade jag liggandes med överkroppen över köksbordet efter att jag druckit kaffe. Jag har inte för vana att göra så annars, men det behövdes visst.
Jag har slumrat en stund med Telma på soffan idag också. Jag är en sån som skäms om jag somnar till mitt på dagen. Känner mig oerhört lat och har svårt att ens erkänna om jag har vilat.

Jag blir alldeles deprimerad, för jag har gått och väntat att allt detta bara ska vända, vilken dag som helst, så kommer alla smärtor bara att försvinna. Men det gör det inte, det blir visst bara lite värre hela tiden. Och det är så jävla glädjedödande.

Nu ska jag gå och ta mig en varm okynnesdusch och drömma om den dagen vi har ett badkar i huset.

måndag 6 februari 2012

Måndagsgnället

God morgon Måndag!

Fy sjutton vad kallt det är idag! Även om det inte är lika många minusgrader så blåser det massor och då känns det mycket kallare. Och huset blir mer utkylt, 14 grader inne när jag gick upp. Brr.

Den där blogglusten är det sisådär med som ni kanske har märkt.
Jag är så himla off och det värsta jag vet är att gnälla. Och då vet jag int just nu vad jag ska skriva om, för all annan energi har liksom bara runnit av mig.
Jag har sådan hemsk värk hela tiden och den borrar in sig i min hjärna. jag har ingen ork till något, ingen inspiration, ingen matlust, jag är så sjukt trött hela tiden så vad finns det att skriva om känner jag?
Jag vill inte trötta ut era öron och bli den där gnällkärringen. Ändå vill jag ju blogga. Det känns som om jag måste komma över någon slags tröskel, jag vet bara inte vilken eller hur?

Jag är rädd att vara en belastning för de jag lever med, för mina vänner och också mina bloggläsare (sjukt va?). Det syns inte att jag har ont, var jag har ont, när jag har ont, alltså finns det inte och jag är antagligen bara överkänslig. Lite så känner jag.

Ja, lite måndagstankar från mig liksom.

fredag 3 februari 2012

Att inte hänga med

Sandra läste upp en mening ur ett blogginlägg jag skrev tidigare idag och frågade om jag hörde vad jag hade skrivit för fel?
"Ska jag åka och storhandla kanske? Det känns egentligen inte alls lockande att göra det själv med en fyraåring som tycker det är tråkigast i hela världen och alltid blir kissnödig när man fyllt halva kundvagnen, och en ettåring som bara klättrar ur vagnen." 

Hon skrattade och jag tänkte så det knakade, nä, jag kunde inte komma på vad det var för fel i det jag skrivit.... tills Sandra undrade om jag fortfarande trodde att Loke var fyra år??
Herregud, jag tänkte inte alls på det! Jag hinner inte med! Han fyller ju för sjutton snart 6 år!  Sandra brukade själv kalla sin jämngamla Svante för fyra år, så jag är ju inte ensam om att inte hinna med i alla fall men hu så fort tiden går!



Vi har haft en lugn eftermiddag annars, och nu har jag plockat fram chips och ostbågar till barnen och tänt ljus i tv-rummet. Själv är jag fredagssnygg i po.p-randiga långkalsonger och sköna m90-tröjan som blev favoriten på en gång.
Orken är borta. Jag är så jävla less på att känna mig så här låg och tråkig. Jag satte massor av glad färg i nya bloggdesignen för att tvinga upp mitt humör lite, men det hjälpte inte länge.
Den här värken i kroppen tar knäcken på mig. På riktigt. Varför rasar kroppsdel efter kroppsdel just nu? Varför?
Hela mitt liv har jag gått i tron att åldern ska göra underverk för mina överrörliga leder. För det sa en läkare för femton år sedan och det tog jag fasta på. "När du blir gammal blir du ju stelare, det blir alla" och jag tog det som att jag skulle vara som en normal 20-åring i kroppen när jag är fyrtio.
Men jag blir ju inte mindre rörlig för att lederna blir stela, det är ju av smärta jag blir mindre rörlig. Nu har jag förvisso ganska många år kvar till fyrtio, så det finns kanske en liten chans att den läkaren har rätt?

Jag känner mig som en gnällig belastning för alla som finns runt omkring mig. Som en riktig latmask.

torsdag 2 februari 2012

Degig

Hemma igen och har hunnit få i mig lite lunch.

Det blev mycket prata hos sjukgymnasten idag. Och jag fick en bunt med papper med saker att tänka på när man rör sig och träningstips vid EDS.
För sjukgymnasten säger att jag i praktiken har det. Men hon kan ju inte ställa diagnos. Däremot kunde hon inte förstå varför jag inte fått den diagnosen tidigare.
Jag har tydligen alla tecken och även en speciell konsistens i huden, töjbar och mjuk. Typ degig antar jag?

Min hemläxa blev att göra allt jag gör i vardagen. På ett bättre sätt som inte provocerar lederna. Lätt? Nä.

Nu ska jag försöka piffa till degen i ansiktet med lite sminka och göra barnen redo  för att åka med mamma och hämta min bil!