Felbedömd

Alltså... jag blir lite irriterad... får en tandläkare hålla på hur som helst och ställa fel diagnoser och ta många hundralappar i betalt för det?

Tandläkaren jag var akut till i måndags med min svullna käke (den var ju nästan lika rejält svullen då) sa ju att det inte alls berodde på en visdomstand, han sa att det berodde på att någon stor käkmuskel var överansträngd. Och jag fick en slags munmassage i en halvtimme för att käken skulle slappna av?

Jag talade om för honom att det har kommit var ur svullnaden, men nu gjorde det inte längre det och det var därför jag trodde att det svällde så fort, men det höll tandläkaren inte med om. Han sa dessutom att OM det skulle vara så att jag behövde ta bort den visdomstanden senare, så skulle det inte alls krävas en operation, den gick visst att dra ut, det berodde bara på hur skicklig man var och han skulle kunna greja det.
Men käkkirurgen jag var hos idag sa att det visst krävs en operation.Jag är lite dum jag. Jag har en förmåga att förutsätta att alla läkare och tandläkare som är snälla och trevliga är bra på det dom göt och vet vad dom pratar om.

Därför betalade jag och åkte hem efter min munmassage och trodde att jag skulle bli bättre.
En liten stund trodde jag det, tills jag fick tjata mig till en akuttid på vårdcentralen hemma och doktorn såg att jag hade så kraftig infektion att det krävdes en hästkur med penicillin (och inte ens det hjälpte uppenbarligen).

Hur ska man veta? Jag litar nog mer på en kirurg.. det känns säkrare, mer förtroendeingivande...?
Men det känns surt att bara acceptera att tandläkaren gjorde en sån felbedömning som skapade den värsta smärtan jag någonsin känt, för ja, det var värre än att föda barn. Tveklöst.

@ Home

Vad gjorde jag utan vänner och släktingar som får rycka in när det behövs?
Min finaste vän Sandra var så snäll att hon tog alla mina fyra barn idag så att jag kunde åka till sjukan. Jag brukar försöka dela ut dom lite här och där annars för jag tänker att Sandra har fullt upp med tre egna barn och inte behöver en Telma Extra Allt också.

Jag lämnade barnen och for sen mot stan. Precis när jag kommit in i stan så blev det tyst på bilstereon. Samtidigt slutade alla mätare i instrumentpanelen att funka. Jag tänkte att det kanske var en säkring som gått och att det var lika bra att köra den korta biten jag hade kvar till sjukhuset innan jag kollade.
Men precis när jag tänkt den tanken började bilen pluttra fram och jag han precis svänga av huvudleden in på en tvärgata och parkera på en 30-minutersparkering, sen dog bilen.
Och jag började grina lite. Eller ganska mycket.

Men jag hade tur att svärföräldrarna kunde komma till undsättning snabbt. Svärmor skjutsade mig till sjukhuset och bilen fick stå kvar tills svärfar slutade jobbet.

Jag anmälde mig och betalade på Öron-Näsa-Hals. När det blev min tur så tittade doktorn bara lite snabbt och sa att det var en typisk tandinfektion. Jag protesterade och sa att tandläkaren redan uteslutit det, men läkaren gav sig inte utan skickade mig till käkkirurgen.
Det var världens snällaste käkkirurg och jag var världens ynkligaste människa.
Jag blev röntgad i hela munnen för att utesluta att det var karies som orsakat infektionen, men jag hade visst så fina tänder, så allt berodde då på visdomstanden, i alla fall.
Men den gick ju inte att ta ut nu, för svullnaden och infektionen var visst en av de värre käkkirurgen hade sett.
Jag blev bedövad överallt i munnen med hur många sprutor som helst. Och fick panik när jag kände att bedövningen liksom rann ner i armar och ben också, hur konstigt som helst!
Sen började kirurgen skära inne i kinden. Det gjorde hur ont som helst, trots bedövning. Det var så svullet och allt äckligt som det innebär att kirurgen fick lägga ett dränage i kinden.
När han äntligen var klar fick jag ett slags psykbryt på riktigt. Jag kunde inte kontrollera mig utan började skaka i hela kroppen och hyperventilera och störtgrina. Herregud vad jag skämdes, men det var helt omöjligt att hejda!

Jag fick ytterligare ett antibiotika utskrivet, så nu ska jag äte kåvepenin + ett till för att få bort infektionen (eller inflammationen? Jag blandar ihop det där).
Nästa fredag ska jag tillbaka för konsultation av operation. Nu ska den där visdomstanden ut, jag vill aldrig mer uppleva sån smärta som jag har haft natten som var!

När jag var färdig på sjukhuset åkte jag med svärmor hem en stund medan svärfar tittade lite på min bil, det var visst nåt med generatorn, så HIMLA LÄGLIGT liksom. HUR ÄR DET MED FINGERTOPPSKÄNSLAN BILEN??

Jag fick skjuts av svärföräldrarna hem, sedan plockade de upp Loke hemma hos Sandra, för Loke skulle få följa med dem och såva över. Sandra kom hit med resten av min flock för en stund sedan. Hon är en ängel.
Och min lilla skrutta Telma har feber. Hon är inte alls glad och verkar ha ont i örat. Igen. När ska detta elände sluta?

Och jag är hungrig, så himla hungrig! Men det är så galet svårt att tugga! Jag hade trott att det skulle sluta göra ont efter sjukhusbesöket, men det har det ju inte alls, jag är fortfarande väldigt svullen och dränaget drar i kinden hela tiden.

Men i morgon är väl allt bra igen? Va? Visst? 

Tänka positivt?

Om det kunde bli värre så skulle jag trött som fan kämpat mig in till stan för att åka till akuten. Och då skulle bilen gå sönder mitt inne i stan och jag skulle bryta ihop totalt.

Vänta nu. Det kunde bli värre. Jag bryter ihop nu. Bilen är död och jag har lindat in mig i en slags stickad burka för att gömma min hamsterkind.

Organiserar

Håller på att utplacera barnen på lämpliga ställen.

Jag är nu så svullen i kinden och läpparna att jag inte kan stänga munnen och ögat är igenmurat av svullnad. Inte en blund i natt. Värktabletter, värktabletter...

Jag måste åka till akuten, det här går inte, jag dör.

När får man ge upp?

Jag är labil idag.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att ha ont här och här och där och hit och dit. Jag tycker inte om känslan av att det kan verka som att jag är lat och gnällig. Den ger mig ångest.
Och käken den bultar och är fortfarande lika svälld. Helvete vad det gör ont.



Jag orkar inte åka iväg och gå på hundpromenad idag. Jag orkar inte göra någonting. Halva foten är dessutom blå för jag vrickade den i förrgår.
Eftersom jag har lovat Loke att åka till Svante och leka så får jag hålla det för husfridens skull, och jag följer med så får min bästaste vän Sandra ta hand om mitt ynkliga jag.

Hårddisken i min Macbook gick nyss sönder också. Igen. Den nya hårddisken.

När får man ge upp?

Familjerabatt?

Låt mig få dunka huvudet i väggen ett par gånger.

Jag är nyss hemkommen från vårdcentralen.

Doktorn tittade länge på Ellens örsnibb med den fastvuxna örhängespluppen. Han vågade inte göra något åt det själv eftersom det var helt igenvuxet, inte en endaste öppning. Så han skulle skriva en remiss till Öron-Näsa-Hals i Uppsala.
Jag tror inte att man kan hoppas på att remissen hinner komma in så att Ellen kan få en tid där nästa vecka? För nästa vecka, den första februari så ska jag till öron-näsa-hals efter en remiss från min husläkare jag träffade för två veckor sedan. Det ska utredas varför jag har yrsel då och då.
Och. Samma dag ska även Telma till öron-näsa-hals, för det ska kollas om hon ska få rör eftersom hon får öroninflammation så ofta.

Hur som.

När doktorn var klar med Ellen så passade jag på att fråga om min svullnad vid käken. Jag bad om ursäkt eftersom jag visste att man egentligen inte fick göra så, men han undersökte mig ändå.
Jag talade om att tandläkaren sagt att det säkert var en överansträngd käkmuskel som hade svällt. Doktorn undrade vad sjutton det var för en tandläkare?
Han sa att det var en solklar inflammation och skickade mig på provtagning för att ta snabbsänka. Den var förhöjd och det kanske förklarar varför jag börjar få nån slags sjukdomskänsla i hela kroppen och känner mig allmänt hängig.
Dubbel dos penicillin skrevs ut till mig och en remiss till.... hör och häpna... öron-näsa-hals!
För han trodde att det var spottsten som jag hade. Jag har haft det för många år sedan också.

Så, jag har ruinerat mig på penicillin till både mig och Telma denna månad, och alla läkar och tandläkarbesök. JAG ÄR SÅ LESS JUST NUUUU!!!
Less på allt! På att ha sån värk i axlarna att jag inte kan sova och inga värktabletter hjälper, less på visa tänder, less på svullen mun, less på att släpa vilda ungar till vårdcentraler, less på att köa på apoteket och jävla skit och helvete rent ut sagt!!!
Jag vill bara SOVA!!

Kan man få familjerabatt på Öron-Näsa-Halsmottagningen?

Att släpa med ap-ungarna till vårdcentralen...

 

Kära Sjuk-Dagbok.

Alltså, jag står inte ut.

Det blir glesa och gnälliga inlägg i bloggen just nu, kanske bättre det än täta gnälliga?

Just nu har jag väldigt svårt att tro att det kan vara så som tandläkaren sa, att min extremt svullna kind är svullen på grund av en överansträngd muskel?
Jag känner ju vilket tryck det är, det till och med drar i nästippen för att kinden är så svullen. Sovit så där kan man säga. Riktigt uselt om jag ska vara ärlig. När ska jag få sova en hel natt?
Jag är så less nu. Är det inte det ena så är det det andra. Kan jag inte bara få vara bra i hela kroppen? Eller åtminstone  bara ha någon enstaka krämpa?

Men tänk positivt, Ellen var inte magsjuk igår i alla fall, det var bara falskalarm. Hon är pigg och frisk. I eftermiddag ska jag ta med henne till vårdcentralen så att en läkare får pilla ut den där örhängesploppen som är inväxt i hennes örsnibb.

Om grädde på moset

Stressa-stressa-stressa...

Jag var rejält nervös när det blev min tur hos tandläkaren. Han började klämma och känna på kinden och längs käkbenet. Han såg inget konstigt med visdomstanden och tyckte inte att den behövdes tas bort i första taget.
Efter att ha klämt överallt i kinden och käken så trodde han det var en stor käkmuskel som var överansträngd.
Han masserade den muskeln länge. Det var en ganska märklig känsla att bli masserad i munnen måste jag säga, men svullnaden minskade faktiskt något och jag kände mig mjukare efteråt.
Jag var tydligen alldeles öm och ansträngd i samma muskel på andra sidan också, även om det inte var svullet där. Konstigt.
Så det var det som gjordes hos tandläkaren som inte kostade gratis, och så fick jag en ny tid på torsdag för uppföljning.
Själv har jag svårt att tro att denna enorma svullnad kan bero enbart på en överansträngd muskel, men det återstår att se.
Jag smorde nyss in käken med Aloe Vera Heat Lotion, och tänkte ta lite Voltaren Gel som är antiinflammatorisk senare.

Efter tandläkarbesöket hastade jag vidare till bilprovningen, det var ingen väntetid alls där för obokad efterkontroll så det gick fort. Det var ju det avtagbara draget som kärvade (mannen smorde det), tutan som tutade för klent (vi tyckte att den tutade ganska normalt så vi har inte gjort nåt åt den) och något odefinierat fel på släpvagnskontakten (mannen tittade och undersökte den igår, men kunde inte hitta ett endaste fel, så den är exakt likadan som när jag fick en anmärkning på den).
Bilen blev godkänd utan problem, så jag börjar misstänka att förra besiktningsgubben bara hade en dålig dag eller hade något emot en gammal Volvo bara sådär ändå?

Väl hemma igen fick jag höra av dottern som jag hämtade från skolan tidigare på grund av magknip hade kräkits. Jippi. Vi gillar grädde på moset i vår familj.
Men nu verkar hon vara himla pigg så det kanske inte är magsjuka trots allt?

Nu ska det lagas mat och städas, ingen rast ingen ro! Ett gäng vitpepparkorn ska intas också!

Om nålar, öron och grävskopor

Vilken tur att provtagningen hade tusen leksakshundar som Telma fick leka med medan jag blev stucken. Då satt hon still i alla fall i tre sekunder.


Efter provtagningen haffade jag vår bvc-sköterska och bad henne kika i Telmas öron, för när jag satte upp håret på Telma i morse så såg jag att hon åter igen var kladdig från ena örat. Dessutom så har ju Telma sovit illa i natt.
Jag tänkte att bvc-sköterskan i alla fall kunde se om det såg helt normalt ut eller inte. Och hon tyckte inte det, så hon bokade en läkartid kvart i tre i eftermiddag åt Telma.
Det är ett jäkla farande till vårdcentraler hit och dit för oss!

Medan jag var på vårdcentralen var mannen och Loke hemma och tog emot en grävmaskin, till Lokes stora lycka. Telma blev väldigt förvånad när hon såg den när vi kom hem!

Tänk, när jag var liten så var jag så hysteriskt rädd för "grävskopor" att jag gick omvägar för att slippa gå förbi dem, jag tyckte att de liknade något slags farligt robotdjur!

Nu gör jag ungefär vad som helst för att få sova middag tillsammans med Telma en stund.

Fikabesök och samtal med sjukgymnasten

Jag fick trevligt besök av Malin och Billy på eftermiddagen. Telma blev först väldigt arg eftersom jag gav Billy hennes sjungande bok att leka med, men hon sansade sig ganska snart och satt bredvid Billy i soffan och lekte.
Telma är nog världens kramigaste unge, hon ska kramas hela tiden och sen försökte hon liksom lyfta över Billy till hennes famn, men hon orkade inte riktigt ^^









Det var välbehövligt med fikasällskap en stund, jag behöver rycka upp mig. Jag är så himla, himla trött hela tiden!
Jag pratade förresten med sjukgymnasten idag, och nämnde vad jag pratade med doktorn med i morse. Sjukgymnasten sa att eds var det första som slagit henne när hon träffade mig. Jag ska dit om en och en halv vecka och till dess skulle hon plocka fram de fakta och material hon hade om eds, men hon sa att det nu längre inte fanns någon specifik läkare i Uppsala som kunde ställa den diagnosen för att den var så komplicerad.
Hur kom det sig att ett namn på en sjukdom blev så viktig för mig nu?

Läkarsamtal

God morgon! Idag är det vinter igen!

Jag har väntat hela morgonen på att läkaren ska ringa. Och när jag väntar på sådant kan jag inte göra nånting annat för jag blir så stressad. Jag kan inte ens gå på toaletten för tänk om det ringer just då?

Hur som så ringde läkaren nyss och jag liksom började med att ursäkta mig för att jag var en googlepatient. Det var ingen fara sa doktorn, hon tog gärna emot nya idéer.
Jag berättade om EDS, och hon hade aldrig hört talas om det men när hon började läsa så såg hon hur mycket som stämde in på mig.
Den sista januari ska en reumatolog komma till vår vc, och hon ska då konsultera henne om i vilken ände man bör börja och hur remisserna ska gå, sedan kontaktar hon mig igen.

I morgon ska jag åka ner och lämna lite blodprover som ska vara klara tills dess.

Det känns ganska bra, men jobbigt att vänta. Jag är en sån som kan dö ihjäl mig av att vänta, jag vill ha svar på allt jag undrar på en gång.

Kanske en cirkus vore nåt?

Jag vet att det lyser tristess och grått i bloggen nu.
Jag kan inte göra så mycket åt det, för jag orkar inte. Jag känner mig väldigt låg och orkeslös och har ingen motivation alls. Jag har så ont i axeln så att jag har svårt att sova och de enda värktabletterna som har hjälpt gör det inte längre.

Jag har i alla år som jag har bloggat försökt att hålla min blogg fri från sånt här gnäll, för jag är själv inte road av att läsa sådant, men vet ni vad? Nu skiter jag i det.
För det är så mycket som jag går och grunnar på och funderar på och det tynger ner mig och bloggen oavsett.

Hela mitt liv har jag varit överrörlig, men egentligen bara förstått att jag varit det i fingrarna (som jag kan böja bakåt) och i ryggen. Resten har jag trott var normalt så därför har jag inte riktigt förknippat min smärta som jag har haft i i stort sett hela kroppen med min överrörlighet.
Så här trodde jag till exempel att alla kunde göra tills alldeles nyligen:




Och det här? Det vet jag inte om det är normalt att kunna töja ut huden så här? Kan ni det?


Efter ett par länkar från kära läsare så faller allt på plats. Man ska inte googla sjukdomar. Det är nog bland det värsta man kan göra tänker jag, men kan inte låta bli nu.
Det finns en sjukdom som heter EDS och jag kan bocka av nästan alla symptom som den sjukdomen ger;

• överrörliga leder


• ledvärk


• töjbar hud


• får lätt blåmärken


• breda tunna ärr


• rikliga och smärtsamma menstruationer


• genomskinlig hud med synliga blodkärl

...i stora drag.. + en massa mer diffusa symtom som "oförklarliga" magsmärtor, synrubbningar, yrsel, mm som även det stämmer in på mig, jag har åkt skytteltrafik till och från sjukhuset för en hel del sedan jag var barn.

Jag har en gång i tiden för ungefär 15 år sedan blivit utredd för denna sjukdom men föll lite på målsnöret, för det hudprov man tog då inte visade någonting avvikande. Det togs medan jag var inlagd för tusen jobbiga undersökningar en vecka på reumatologen, jag fick provsvaret (negativt) innan jag skrevs ut utan någon förklaring till varför jag hade så ont i min kropp.
Idag läser jag att det inte går att se denna sjukdom via ett hudprov, endast en typ av den och det finns 6 (?) typer av eds och att diagnosen hypermobilitetssyndrom är på väg att klassas som EDS för att det är samma sak.

Jag tänker mot allt förnuft berätta allt detta för läkaren i morgon och be om en remiss till de som utreder just denna sjukdom direkt. För jag är så jävla trött på att skickas runt till olika bord i vården.
Jag antar att läkare inte alls uppskattar att deras patienter är pålästa på nätet, men just nu struntar jag i det.

Sen frågar jag mig till vilken nytta det egentligen är?
Jag har i alla år varit naiv nog att tro att bara man får ett namn på vad det är som är fel på mig, så finns det något som botar. Då är resten liksom enkelt. Jag inser nu att det inte är så enkelt, att det kanske inte finns något som botar, så varför egentligen kämpa för ett namn?

Det kanske är lite som när man läser i skolans veckobrev att det går löss i ungarnas klass; det börjar genast klia i håret. Vad vet jag, jag kanske bara är en obotlig hypokondriker.
Men nu vet ni vad som trycker mig.

 

Kanske jag ska fortsätta att skriva om mina larviga krämpor lösenordsskyddat så att de som inte har bett om det slipper höra mitt gnäll?

GAAAAAAAHHH!!!

För en vecka sedan ringde jag ner til vårdcentralen, dagen efter mitt läkarbesök, och bokade en telefontid med läkaren jag träffade. För det kom som tusen följdfrågor och en viss oro efter besöket.

DET VAR VIKTIGT FÖR MIG ATT FÅ PRATA MED DOKTORN. Och jag har liksom bara väntat på att det skulle bli onsdag mellan klockan åtta och nio.

Har jag tagit fel på dag nu igen, för ingen doktor har ringt!!!?
Jag blir så jävla trött och frustrerad! Valsa mellan stolarna på varenda jävla sjukhusavdelning och hej och hå i femton år och till slut rinner allt som vanligt ut i sanden för att jag är så konstig så att det i alla fall inte är någon läkare som orkar bry sig när det väl kommer till kritan.

GAAAAHHHH!!!

Måndagsex

Jaha, nähe, inte blev jag så mycket klokare efter läkarbesöket. Möjligen lite mer ångest när läkaren tillslut fick vända på ett fullklottrat a4 för att få plats med alla olika och konstiga symptom jag har och har haft.

Men det var en bra läkare, som lyssnade. Det finns ett finare ord för min kropp; hypermobilitetssyndrom.
Jag ska komma ner och ta en massa blodprover, sedan ska remisser skickas till smärtkliniken, öron-näsa-hals och hemologen(?).

Kanske det i alla fall visar sig att jag bara är ett måndagsex.

Nödbroms

Herregud så mysigt väder vi vaknade till! Regn och blåst och isgata. Jag går fortfarande runt med ett litet hopp om att det ska bli vinter på riktigt.

Loke vaknade jätteförkyld och hostig, stackarn, han som skulle leka med Svante idag! Hoppas inte Lokes förkylning blir lika långdragen som min.

Själv ska jag på ett långt läkarbesök på förmiddagen. Usch, jag ser inte alls fram emot det. Det är ett sånt där besök då jag ska sitta och rabbla alla krämpor jag har och har haft de senaste åren, berätta om de operationer som gjorts i onödan och sånt, och så ska doktorn lägga huvudet på sned och titta beklagande och säga att "Men lilla vän, tror du att du är sjuk nu igen? Du är bara lite känslig, det är bara en slump att dina fötter, höfter, rygg, axlar, handleder, händer och hud värker och att du är så överrörlig. Har du provat med Ipren? Gör det, åk hem och tyck synd om dig själv och ta en Ipren. Eller förresten, ta en hel ask så kanske du blir tyst nån gång."
Jag hatar att gå till läkare. Jag har redan varit i en lång sjukhuskarusell för många år sedan och praktiskt taget rymt därifrån, avbokat alla planerade besök och utredningar för att jag inte orkat! För att jag kände att jag till slut utreddes för läkarkandidaters skull och inte min egen. Droppen var när jag hade en tid för en träff med en ny läkare och blir visad in i ett undersökningsrum av en sköterska. Jag blir uppmanad att ta av mig kläderna och vänta på doktorn. Jag gör så och väntar. Jag hör en sån där slapp och menlös läkarknackning på dörren och den öppnas. In kommer en... två, tre, fyr... åtta människor i läkarrockar och vill att jag ska gå runt runt i rummet och böja mig hit och dit medan dom står och tittar. Det är läkarkandidater som bara ville titta. Jag skulle inte bli undersökt, visste jag inte det? Nej, det visste jag inte.
Och eftersom jag just aldrig fick någon hjälp med mina smärtor, det tog bara en massa tid och energi som inte fanns att sitta och åka fram och tillbaka till sjukhuset titt som tätt, så valde jag att bara acceptera att ha ont. Att slippa sjukhusbesök.
Tills nu, senaste tiden, efter typ 10 år, för jag orkar inte. Jag verkligen känner hur läkarna suckar och tänker att nu kommer den där hypokondrikern igen.

Men idag tänker jag att  jag kanske ska poängtera att jag inte är ute efter något, jag är inte ute efter en sjukskrivning eller så, jag vill bara veta varför min kropp känns som den raseras bit för bit, varför jag har sån värk. Kanske läkaren blir mer vänligt inställd då?



Usch vad jag hatar att skriva om sånt här. Nu går jag och hämtar ved i stället, god morgon!