@ Home

Vad gjorde jag utan vänner och släktingar som får rycka in när det behövs?
Min finaste vän Sandra var så snäll att hon tog alla mina fyra barn idag så att jag kunde åka till sjukan. Jag brukar försöka dela ut dom lite här och där annars för jag tänker att Sandra har fullt upp med tre egna barn och inte behöver en Telma Extra Allt också.

Jag lämnade barnen och for sen mot stan. Precis när jag kommit in i stan så blev det tyst på bilstereon. Samtidigt slutade alla mätare i instrumentpanelen att funka. Jag tänkte att det kanske var en säkring som gått och att det var lika bra att köra den korta biten jag hade kvar till sjukhuset innan jag kollade.
Men precis när jag tänkt den tanken började bilen pluttra fram och jag han precis svänga av huvudleden in på en tvärgata och parkera på en 30-minutersparkering, sen dog bilen.
Och jag började grina lite. Eller ganska mycket.

Men jag hade tur att svärföräldrarna kunde komma till undsättning snabbt. Svärmor skjutsade mig till sjukhuset och bilen fick stå kvar tills svärfar slutade jobbet.

Jag anmälde mig och betalade på Öron-Näsa-Hals. När det blev min tur så tittade doktorn bara lite snabbt och sa att det var en typisk tandinfektion. Jag protesterade och sa att tandläkaren redan uteslutit det, men läkaren gav sig inte utan skickade mig till käkkirurgen.
Det var världens snällaste käkkirurg och jag var världens ynkligaste människa.
Jag blev röntgad i hela munnen för att utesluta att det var karies som orsakat infektionen, men jag hade visst så fina tänder, så allt berodde då på visdomstanden, i alla fall.
Men den gick ju inte att ta ut nu, för svullnaden och infektionen var visst en av de värre käkkirurgen hade sett.
Jag blev bedövad överallt i munnen med hur många sprutor som helst. Och fick panik när jag kände att bedövningen liksom rann ner i armar och ben också, hur konstigt som helst!
Sen började kirurgen skära inne i kinden. Det gjorde hur ont som helst, trots bedövning. Det var så svullet och allt äckligt som det innebär att kirurgen fick lägga ett dränage i kinden.
När han äntligen var klar fick jag ett slags psykbryt på riktigt. Jag kunde inte kontrollera mig utan började skaka i hela kroppen och hyperventilera och störtgrina. Herregud vad jag skämdes, men det var helt omöjligt att hejda!

Jag fick ytterligare ett antibiotika utskrivet, så nu ska jag äte kåvepenin + ett till för att få bort infektionen (eller inflammationen? Jag blandar ihop det där).
Nästa fredag ska jag tillbaka för konsultation av operation. Nu ska den där visdomstanden ut, jag vill aldrig mer uppleva sån smärta som jag har haft natten som var!

När jag var färdig på sjukhuset åkte jag med svärmor hem en stund medan svärfar tittade lite på min bil, det var visst nåt med generatorn, så HIMLA LÄGLIGT liksom. HUR ÄR DET MED FINGERTOPPSKÄNSLAN BILEN??

Jag fick skjuts av svärföräldrarna hem, sedan plockade de upp Loke hemma hos Sandra, för Loke skulle få följa med dem och såva över. Sandra kom hit med resten av min flock för en stund sedan. Hon är en ängel.
Och min lilla skrutta Telma har feber. Hon är inte alls glad och verkar ha ont i örat. Igen. När ska detta elände sluta?

Och jag är hungrig, så himla hungrig! Men det är så galet svårt att tugga! Jag hade trott att det skulle sluta göra ont efter sjukhusbesöket, men det har det ju inte alls, jag är fortfarande väldigt svullen och dränaget drar i kinden hela tiden.

Men i morgon är väl allt bra igen? Va? Visst?