Apropå Venus och den där Mars igen

Igår när vi hade gått och lagt oss sa jag nästan sovandes till mannen:
-Jag tycker i alla fall att dom kunde ta bort den där knölen i fingret, även om den inte syns på röntgen...
-Men syns den inte så syns den inte, kanske inte så mycket att göra åt.
-Men den gör ju ont i alla fall! Och den känns ju som en stor bula! Den sitter precis i vägen när man håller i ratten i bilen, då känns den som värst, och det tycker i alla fall jag är drygt...
-Mmmm...jobbigt... Men jag har en sån där rattknopp... Den kan jag sätta i din bil, så kommer det inte att göra ont när du rattar. Skitbra. Kan leta rätt på den i morgon.

Mera pärlor

Medan jag målade köksbordet igår och väntade på att färgen skulle torka mellan varven passade jag på att göra en ny uppsättning ringar där alla går i svart-oliv.

Jag vet inte hur jag klarade mig utan mina ringar förut! I och med att de helt förhindrar att de fingrar jag har dem på böjs åt fel håll i åtminstone en led, så har "vardagsvärken" i dessa fingrar minskat drastiskt!
Och jag är så glad att jag slipper ha dem i plast som landstinget erbjuder!









Egentligen skulle jag behöva på fler fingerleder, bland annat på den stora tumleden, men det et jag inte hur jag skulle få till bra och det kanske får vara någon måtta på glittrandet!

Röntgensvar

Jag fick svar på röntgen idag. Precis som jag förstod så syntes inget i bröstryggen, knölen i pekfingret syntes inte heller.
Däremot fick jag svar på varför lilltån fortfarande gör så ont och är svullen och röd. Den är bruten och det syntes att det inte var en ny fraktur.
Men det spelar ju liksom ingen roll, för man gör ju ingenting åt brutna lilltår.

Fast jag undrar hur lång tid det ska ta för den att läka???
Har den inte fått nog med tid på sig sen påskafton då jag gjorde illa den??

Ja, så det var det med det. Husläkaren är nöjd för att han har gjort vad han har kunnat och skickat på slätröntgen. Och här står jag och har lika ont som innan men det är bara att bita ihop för är man överrörlig och har eds så måste man bara lära sig att leva med det och se glad ut. Så är det.

Pärlpysslat med hematit och kristall

Avkoppling efter lunch genom att sitta och pärlpyssla. Jag har fått hem material att göra stommen till mina eds-ringar av och nya pärlor köpte jag här om dagen!
Så nu har jag gjort en ring dekorerad med hematit, kristall, sterlingsilvertråd och lite andra fina pärlor. Allt går i svart, silver och oliv.
Roligt att kunna variera färgerna på ringarna!
Jag ska göra i samma färgskala till resten av fingrarna.

När jag städade så lade jag blixten till kameran på ett mycket bra stääle, så bra att jag själv inte minns var, så det var svårt att få bra kort där man ser ur fint det blev med kristall och hematit!

Fram och tebax

Hemma igen. Jag och mina två döttrar for bara raka spåret fram och tillbaka till sjukhuset och röntgen. Annars kan man ju alltid passa på att kika i nån rolig affär eller så men det är så himla mycket dan före barnbidrag och skämmas att tanka för en hundring och sådär så nåt för nöjes skull blev det verkligen inte.

Som vanligt hittade jag en hiss med en spegel i på sjukhuset.



Herregud vad stor Ellen har blivit, hon är nästan större en mig!

Ellen passade Telma i väntrummet medan jag gick in till röntgen. Telma hittade lite skvallertidningar och blev mycket förvånad när hon såg Morfar på omslaget!



Inne på röntgen så blir man garanterat ledbruten om man inte var det förr. Det ska bändas och läggas till rätta och hej och hå. Till vilken nytta tänker jag? Att röntga mig är bara onödigt för överrörlighet syns inte på röntgen. Folk säger att om det ska vara någon som helst ide så ska det i alla fall vara magnetröntgen, inte slätröntgen. Men jag orkar inte tjafsa om det, för det spelar ju ingen som helst roll i alla fall. Hittar dom något avvikande på mig under röntgen så gör dom med största sannolikhet inget åt det ändå.
Men det kanske var värt det idag, för röntgensköterskan sa att jag såg ut som en tjugofemåring istället för trettiotvååring. Att leva på resten av sommaren.




När jag kom ut till Telma och Ellen i väntrummet igen hade Telma enligt sig själv förvandlats till en bäbis och behövde bäras.

Sen bar det av hem igen. En kopp kaffe för att hålla påsarna under ögonen i trim och sen ska vi baka muffins med bären vi plockade!

Att kamouflera that f*%#¥g syndrome

Ja, det är jag i ett nötskal.
Jag kommer aldrig att kunna acceptera att ha något på mig som vid första anblicken ser ut att vara det det är; hjälpmedel, ortoser.

Så nu tog jag fram symaskinen och recyclade ett par gamla jeanstights som Telma vuxit ur.




Jag ville ta vara på den fina slitna jeanssömmen så jag utgick från den när jag klippte till.




Jag sydde ett litet kantband för tumhålet, det var väldigt pilligt och behöver inte granskas på allt för nära håll.
Och så här blev det.




Handledsskydden som de ser ut från början.




...med ett mjukt jeansöverdrag.




Mina händer ser ut att vara 70 år, jag har så himla mycket lös hud på dem! Med fållen på jeansöverdragen döljer de värsta hudvecken som blir av trycket från handledsstöden!

Värt det eller inte...

Jag är på vippen att säga att det inte var värt det, att släpa ut den där flerahundrakiloskaminen och flytta den megatunga skänken.
Jag är som förlamad av värk men får skylla mig själv. Är det här att vara för stark för sitt eget bästa?
Eller för envis?
Just nu känns det som detta var det sista fysiskt ansträngande någonsin jag gjorde, men när jag sitter i soffan och har min fina vita skänk till utsikt istället för den fula svarta spiskolossen med vita kakelpattor så är det värt det oavsett.

Eds goes pink

Pärlpyssla kan man också göra en regnig dag och vill man få ha pärlor ifred för små barnhänder kan man ta fram en burk med knappar som dom får pilla med.

Mina första ringar till mina överrörliga fingrar gick i gråblå toner, nu har jag gjort ett set i rosa toner. Att matcha med olika kläder liksom. Viktigt det där. Att förena nytta med nöje.




...och här är mina första blå:

Att spara på kreativiteten

Vi har haft svärföräldrarna på trevligt fikabesök under kvällen. Telma överlycklig, för hon har blivit helt besatt av farfar!
Hon pratat om honom hela dagarna!

Nu sitter vi i soffan hela familjen och tittar på Solsidan. Barnen börjar bli förkylda och jag har sådan värk i hela kroppen att jag börjar grina snart.
Samtidigt känner jag mig liksom helt proppfull med inspiration och kreativitet. Jag vill göra något! Måla något! Göra om något! Skapa något! Men det går iinte, jag kan inte få min kropp till det jag vill, frustrerande! Jag har tappert försökt, jag hittade en lastpall att göra om till något nere i ladan. Den har jag släpat upp på verandan. Den kunde jag måla. Och göra om till bord eller nåt. Men inte kunde jag ana att en lastpall vägde trehundra kilo? Jag orkar inte måla nu, ingenting, jag får ha kvar alla mina projekt i huvudet. I morgon kanske är en bättre dag?
Man kan ju göra jättemånga fina saker av lastpallar.

Iväg

God morgon!
Uppe med tuppen för att hinna dricka morgonkaffe och klä ut mig till människa. Strax ska jag åka till husläkaren och se vad han säger om min ryggkota.
Det är så drygt, jag skäms liksom för att komma till doktorn med min kropp. För att har man den sjukdomen jag har så får man bara ära sig att bita ihop och det gör jag för det mesta. Jag känner ju igen alla tusen olika typer av smärtor, men jag har aldrig känt detta i ryggen. Jag ska även passa på att be doktorn ta en titt på min lilltå som jag slog sönder totalt i påskas. Den värker fortfarande satan och är röd och svullen. Oavsett jag bröt den eller inte borde den väl ha läkt?
Ibland inbillar jag mig att lilltån kan ställa till ett större elände än vad man tror eftersom den gör att jag går snett på foten och då blir ju i längden ryggen påverkad.

En tallrik fil nu och sen iväg!

Att störa en doktor

God morgon. Jag sitter och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp.
Jag tycker oftast att det är helt meningslöst att gå till någon doktor med mig själv eftersom ingen vill ta i en med tång när man har eds och alla krämpor i alla fall kan skyllas på eds:en och då är det bara att härda ut.
Men den här ryggvärken som sitter i en enda kota gör mig tokig.
Sjukgymnasten hittade ingen låsning där i fredags, akupunktur hjälpte inte, det blir bara värre.
Igår ringde jag till en kiropraktor jag blivit rekommenderad. Men han liksom avrekommenderade sig när jag sa att jag har eds och att det inte var en låsning i ryggen som besvärade mig.
Låsningar kunde han fixa, men annars var han rädd att risken var stor att han bara skulle göra min kropp värre.
Han vill alltså inte heller ta i en med tång.
Han tyckte jag skulle ringa min husläkare. Så nu gör jag det.
Men har nästan ångrat att jag ringt, vad fan ska dom göra! Klämma lite och sen ruska på huvudet?
Så får jag som vanligt stå där och känn mig dum som tog upp deras tid med sjukdomar dom inte har en aning om vad dom ska göra med.

UPDATE: jag har pratat med vc nu. Jag fick inte komma dit heller, även om tider fanns. Men min husläkare skulle ringa upp under dagen och lyssna en stund på gnäll i alla fall. Alltid något. Dom brukar fråga vad jag vill att dom ska göra åt det jag söker för. Jag vet liksom inte? Visste jag det hade jag gjort det.

Probis mot IBS

Äntligen på benen!
Jag åkte ner till Apoteket för att höra om det fanns något mer mot magkatarren än omeprazol som jag redan äter.
Tjejen på Apoteket frågade ut mig hur det kändes i magen och jag förklarade att det gjorde så ont i magen att jag inte kunde sova och hela magen typ krampade.
Hon sa att det inte alls lät som magkatarr, då har man mer som sura uppstötningar och så. Så har inte jag alls.
Hon tyckte att det lät mer som IBS. Då kom jag på att läkaren på klinisk genetik sa att jag hade IBS.
Jag har ju liksom inte orkat söka för magbesvär de senaste åren för det har ju ändå varit så mycket annat.
Men nu kanske allt föll på plats!
Jag blev rekommenderad en medicin som var just för IBS och var receptrfri så den köpte jag.

Jag tog den på förmiddagen och tvingade i mig lite fil. Nu känner jag mig nästan bra i magen!
Jag kanske inte alls har haft magkatarr, för jag har alltid känt så här i magen sen jag var liten, fast mycket mildare. Nån läkare har väl sagt magkatarr och jag har tagit fasta på det och inte ifrågasatt det.

Nu hoppas jag det ska bli bättre en gång för alla i magen! Tänk att få en krämpa mindre! Värt mycket det!

Mörkt

Usch och fy fan vad jag bara vill skrika, grina och svära för jag är så inihelvete jävla trött på denna ständiga värk!
Jag är så trött på att inte ha kunnat sova ordentligt på jag minns inte hur länge. Ryggen blev inte ett dugg bättre av akupunktur, jag har fortfarande någon akut låsning eller vad fan det nu är som gör att jag får svårt att andas.
Och eftersom jag festade lite i lördags så är hela kroppen som ett enda stort blåmärke, men det ska jag inte gnälla över för det är självförvållat. Jag vet ju att jag får mer värk av alkohol.

Jag överväger att testa en kiropraktor. Men jag vet inte om det är värt det. Jag ska till sjukgymnasten igen på torsdag, jag kanske ska vänta tills dess. Är det liksom nån ide att ens göra nånting? När det aldrig blir bra?
Jag har slutat vänta på den dagen då jag vaknar upp och plötsligt är frisk.