Inte som jag hade tänkt mig

En dag med en krycka.
När jag fick kryckan i fredags tänkte jag mig nog mest den som ett tillval, ett alternativ om jag inte VILLE gå och halta.
Idag blev den ett måste för att ens ta mig fram. Jag fattar inte riktigt vad som hände inne i ljumsken i morse, nu kan jag gå max två-tre steg väldigt försiktigt utan krycka innan benet tappar all kraft på grund av smärtan.
Det var inte så här jag hade tänkt det.
Men det har ju gått bra att ta sig framåt tack vare kryckan.
Jag har kunnat plocka ur diskmaskin med kryckan som stöd.
Jag har kunnat dammsuga med kryckan som stöd.
Jag har till och med kunnat hämta en kasse ved och burit in den på ryggen med kryckan som stöd (men det var nästan en nära-döden-upplevelse).

Så det går.
Men handleden är inte direkt van att ta så mycket av kroppens tyngd så det känns rejält i den. Jag hoppas den vänjer sig och blir starkare och inte kollapsar.

Nu ska vi äntligen titta på reprisen av juldagens Så mycket bättre, eftersom vår tv tydligen fungerar!

H.A.P.P.Y D.A.Y

God morgon.
Sovmorgon till halv tio, vart är världen på väg?
Igår låg jag på soffan nästan hela dagen, värken var outhärdlig. Jag fick också en tens-apparat av sjukgymnasten i fredags som jag testade. Lindrade lite för stunden.
Samtidigt bestämde jag mig för att skicka den där jävla kryckan åt tjottahejti, jag kan fortsätta halta mig fram, tänkte jag.

I morse när jag gick upp var jag på lite morgondåligt humör och raskade på mina steg och klampade ilsket.
Det krasade till inne i ljumsken och nu kan jag inte gå, inte ens med envishet genom att bita ihop.
Fan, som ett litet hån.
Fram med kryckan. Nu har jag inget val.

Depp.
Och utanför smälter snön, det är smutsigt och grått och glansis på gårdsplanen.
Happy day.

H.A.P.P.Y D.A.Y

Kryckligt

Hej och hå vad det går mindre bra för mig.
Jag åkte till sjukgymnasten på eftermiddagen, som vanligt haltandes. Jag kom hem med en krycka.
Fick sjukgymnasten bestämma ville hon att jag skulle ha en rollator för att jag går så illa, men hon känner mig, hon vet att det är lite över min döda kropp. Hon var glad över att jag ens gick med på en krycka.
Hon rotade fram en i deras förråd som hon trodde skulle passa mig för att den var extra snygg. En Deluxe-krycka. Inte en landstingsgrå utan en mattsvart med kromade ringar runt handtaget.

Jag fick lära mig hur jag skulle gå för att avlasta vänstra höften som är värst,och tänka sig, så bra det gick! Det klonkade inte alls i höftkulan! Jag har väl inte gått så obehindrat en endaste gång det senaste halvåret.
Ändå känns det svårt. Hårt. Att gå med en krycka. Att försöka göra det utan att tro att alla stirrar och tittar snett.
Sjukgymnasten tycker att jag behöver komma till en ortoped och få höfterna ordentligt undersökta, hon tror att det kan vara artros i kombination med att ledkulan glider ur där den ska vara. Det går säkert inte att göra något åt det men det kanske kan vara bra att veta..
Jag ska försöka vara duktig att motivera mig att gå med kryckan, tur att jag ska ha den till den armen där axeln är friskast, den andra axeln hade aldrig klarat av det.
Om jag är så duktig kanske till och med vilovärken i höften försvinner?

Bättre?

Seg hemmadag idag och maken jobbar.
Jag har försökt städa undan lite i röran men nyhetens behag med barnens leksaker gör att de ligger överallt utom i lekrummet.
Min kropp är slut och energin är borta. Axlarna och höfterna gnolar så envist och nu har jag den fina luvsjalen jag fick av svärmor inomhus med luvan över den ondaste axeln och nyckelbenet. Den värmer skönt där.
Jag har försökt tänka på sista tiden att det bästa jag kan göra är att finna mig i och acceptera smärtan eftersom jag inte har en endaste värktablett som lindrar, men jag hinner inte acceptera, för något blir alltid lite värre så snart jag tror att jag vant mig.
Kanske det inte går?



Nu sitter jag med en kopp kaffe på en pall i köket och steker pannkakor och lyssnar på låtarna från så mycket bättre.
Tänk om jag fick bestämma artister till nästa säsong? Då skulle jag välja Jerry Williams, sångaren i Takida (vad han nu heter), Ane Brun (fast hon är kanske norsk?), Joey Tempest och..... ja, vem mer?
Vilka skulle dina önskeartister vara?

En fredag för jul

God eftermiddag!
Jag, mannen och Telma for iväg och handlade på förmiddagen och fick tag i de två sista julklapparna till barnen vi tänkt. Så skönt att det är klart!
Ikväll ska vi slå in julklappar och dricka glögg!
När vi ändå var iväg till stan passade vi på att luncha på Mc Donalds.



Trollungen



På eftermiddagen var jag iväg till sjukgymnasten. Det var ett tag sen sist.
Det akuta nu var att hitta övningar som stabiliserar höfterna.
Sjukgymnasten tyckte att mina höfter lät som om det skulle vara artros i dem, men slätröntgen visade ju som sagt inget. Jag tycker att det låter som om det skulle vara något som man kunde "slipa" bort, något knaggligt liksom.
Jag fick med mig ett nytt bäckenbälte som skulle vara bra, det sist hon hade så det är fel storlek men det skulle gå bra att sy in själv.
Jag hoppas att det kan förhindra lite att höftkulorna glider iväg.

Nu ska jag försöka väcka Telma som hoppsan hejsan sover middag en andra gång på soffan, ungen tänker visst vara vaken halva natten!

Förgylla

Hej Bloggen! Vart tar tiden vägen?
Det är oftast fullt upp just på förmiddagarna och så även idag.
Jag pratade med min läkare imorse, hon hade fått svar från röntgen av höfterna. Det visade så klart ingenting. Jag hade inte trott det men det är likförbannat så frustrerande för jag är så trött på att det hoppar runt i höftleden och gör så jävla ont!
Doktorn sa att troligast så är det så att höfterna subluxerar eller vad det nu heter, det går lite ur led och då gör det ont och låter illa. FÖR VARJE STEG JAG TAR. Om det hade räckt med vartannat kanske så hade jag bara hälften så ont?

Ont eller inte, idag måste jag ta mig iväg och julhandla lite, det fårfu kamed barnvagnen i högsta hugg som rollator.

Bob har förresten gjort sitt bästa för att förgylla dagen:



...typiskt hundar liksom.

Om kvällen och kroppen

Långsam dag, seg kväll, men ingen mer magsjuka i sikte i alla fall! (Peppar-peppar)
Jag har suttit och beställt lite sista minutenjulklappar på nätet. Jag skulle egentligen ha stickat en massa ugglor till jul, men det har inte funkat.
För tillfället undrar jag om jag någonsin kommer att kunna sticka mer, men någon gång kommer min envishet att ta kommandot igen. En stund i alla fall.



Jag önskar verkligen att det går att hitta nå värktabletter som lindrar allt detta, eller allra helst ett botemedel mot eds, men det är väl att begära för mycket.
Jag vill åtminstone kunna sova utan att bli störd av värken. Som det är nu funkar det inte alls, axlarna är bara i vägen när jag ligger ner och höftlederna sprakar och klonkar så fort jag vänder mig i sängen.
Ikväll domnar visst fötterna bort bara av att ligga rakt upp och ner på rygg också.
I morgon ska jag ringa min läkare och se om man kan få veta röntgensvaret innan jul.

Neggot

Idag har det varit en mindre rolig dag.
Värken är ettrig men jag tog mig i alla iväg till affären med Telma.
Skulle jag inte ha gjort.
Telma gallskrek hysteriskt av okänd anledning i bilen hela vägen till affären och en kvart kändes som tre timmar.
Hon fortsatte att gallskrika inne i affären så flera ur personalen kom och försökte skoja med hemne och bjuda henne på pepparkakor och muta med annat skoj. Det går inte när hon sätter den sidan till. Det enda som hände var att ungen lade sig på golvet och vägrade gå.
Tillslut fick jag bära henne, det är inte lätt att bära en ilsken tvååring i tjock vinteroverall närman själv har tjock täckjacka på sig och svårt att gå på grund av värk.
Det blev en minst sagt konstig handling, jag fick inte alls med vad jag behövde.
I bilen på väg hem skrek hon fortfarande lika mycket.
Väl hemma slutade hon och det var frid och fröjd igen.

Men jag har typ legat på soffan resten av dagen och försökt vila kroppen. Så gott det går med en vild tvååring i huset.

Jag har också haft den där korsetten på mig sen i morse. Men jag vet inte riktigt hur det ska vara.
Jag känner att den liksom lyfter upp ryggraden, att kotorna dras isär lite som när man hänger ut ryggraden. Det är säkert bra och meningen, men det gör ont.
Och den trycker och skaver, jag har väldigt överkänslig hud.
Så efter några timmar tog jag av den, men då brakade ryggen ihop och började göra ont på andra sätt. Suck.
Men jag får ge den en chans en stund varje dag så kanske jag vänjer mig!

Idag fick jag en kallelse till röntgen också. På tisdag. Jag ska röntga höfterna igen för att se om man kan se vad det är som hoppar och knakar så högt och ont. Jag är rejält trött på att man inte kan lita på att höfterna bär!
Men eftersom det är vanlig slätröntgen har jag väl just inga förhoppningar om att något syns.

Middagen gick också åt skogen idag. Jag är inne i en period då matlusten är obefintlig och jag har svårt att få i mig maten om den inte smakar Mc Donalds eller oxfilé (och hur ofta får man det liksom?).
Idag lagade jag en slags kinagryta och hade i en färdig kryddmix, och kunde inte med smaken.
Så jag kunde bara äta lite och resten fick bli en hel hög med matlådor till mannen.

Nu ska jag tända lite ljus och hoppas på att de små snart varvar ner för kvällen!

Korsettad

Hemma. Skönt.
Jag är evigt tacksam min fina vän som så snällt skjutsade mig fram och tillbaka till stan och hjälpte till med Telma medan jag var inne hos ortopedteknikern!
Inne hos ortopedteknikern fick jag prova en korsett som de beställt hem i en extra liten storlek. Jag behövde dessutom en som gick att dra åt lätt utan att behöva ta i så mycket med axlarna.
Jag tyckte att den satt helt perfekt när vi provade och den stärkte upp ryggen.
Så den skulle jag ha.
Problemet var bara att de fortfarande inte fått det slutgiltiga godkännande som ortopedkirurgen lovat mig om att jag skulle få den på högkostnadsskyddet.
Därför har jag fått chansa nu. Jag har betalat 300:- i egenavgift. MEN om ortopeden skulle få för sig att ändra sig så måste jag betala 1500:- för korsetten och de trodde inte att de skulle få tag i honom för ett godkännande förrän en bit in i januari.
Varför hade han inte kunnat gjort klart alla papper kring detta innan? Kommer han ens att komma ihåg att han lovat detta?
Det känns inte alls som en rolig chansning eftersom jag är osäker på om jag kommer att kunna ha korsetten.
Jag hade den på mig, med linne under när vi åkte därifrån. Men så fort jag började röra på mig och sätta mig i bilen så började den åka omkring på kroppen.
Den sitter "fast" på huden, men min hud rör sig helt sjukt mycket! När jag suttit ett tag så hade korsetten dragit upp ryggen och magens hud så att det kändes som om jag skulle hänga i ett par jättetrosor på ett klädstreck!
Jag vet att min hud flyttar på sig onormalt mycket, den är liksom inte fäst mot hullet ordentligt kan man säga, och när sjukgymnasten försökte tejpa min axel med sporttejp så drogs huden runt för mycket för att det skulle funka bra.
Det kanske är en vanesak, men för mig så blir det en dyr chansning om inte ortopeden håller vad han lovat...




Snyggt?



...öh nej. Men jag ska ju ha en tröja över.

När jag var klar med korsetten åkte vi till Skopunkten. Jag behövde köpa nya skor till Ellen och köpte även ett par billiga vinterstövlar till mig själv eftersom det var rabatt om man köpte flera par.

Nu är det skönt att vara hemma igen, jag har tänt i spisen och hoppas att det snart blir lite värme i stugan!

QB-testet

Ojoj, var ska jag börja?!

Jag gjorde ett så kallat qb-test idag. En del i adhd-utredningen.
Det var inte alls så som jag trott! Jag hade fått för mig att jag skulle göra något slags intelligenstest med kanske uträkningar och former och logiska saker. Så var det inte.
Jag skulle sitta framför en dator med ett pannband som mätte rörelser. På skärmen dök det upp fyrkanter eller cirklar i blått eller rött. När samma symbol dök upp fler gånger i rad skulle jag klicka på en knapp, annars skulle jag låta bli.
Så enkelt tänkte jag! Här behöver man inte vara smart!
Det var inte det det minsta enkelt. I tjugo minuter dök dessa former upp.
"röd boll, röd boll... Jag ska klicka på en röd boll... Så klickade jag fel... Glömde bort... Har jag klickat? Ska jag klicka? Vad var det nu vi skulle äta till middag? Oj där var det en röd boll! *klick* men det var ju inte den jag skulle klicka på nu, det var ju den blåa fyrkanten! Tänk om jag skulle bli kissnödig nu... Hur många minuter har det gått? Undrar om den där kameran ser om jag kliar mig i pannan? Oj! Nu missade jag att klicka... Osv osv liksom"

När testet var klart var jag ganska stressad.

Sedan fick jag medicin och sen sitta ner i väntrummet i fyrtio minuter i väntan på att den skulle verka. Under tiden fick jag fylla i tusen frågor om mig själv igen.

Sedan var det dags att göra testet igen. Jag var ganska nervös och tänkte att det värsta kanske vore om jag fortfarande gjorde dåligt ifrån mig, obotlig liksom.
Och fel gjorde jag flera gånger nu med. Men jag kände en väsentlig skillnad, jag blev inte uppstressad över det och jag tänkte inte lika mycket på annat eller försökte gissa och förutspå vilken figur som skulle komma näst.

När jag fick se testresultaten på papper bredvid varandra blev jag ganska förvånad, trots att jag tyckte själv att jag klickade fel nästan lika mycket som gången innan så var resultaten väldigt mycket bättre andra gången. Och jag hade suttit mer stilla, fast det tyckte jag att jag gjorde första gången med.

Hur som helst så ska min utredning gå vidare. Jag ska träffa en läkare nästa gång, i mitten på januari.
Men det lutar visst starkt åt adhdhållet, både på grund av testet och svaret på alla frågor.

Själv så känner jag en skillnad som är svår att sätta fingret på riktigt av medicinen.
Jag är pigg, piggare, men utan att vara uppe i varv och stressad!
Jag stressar i huvudet för allt. För att jag måste handla, för att det är dåligt väglag, för att jag måste göra dittan och dattan och få ihop olika vardagliga saker i huvudet. Och när jag stressar får jag enorma humörsvängningar och får ännu svårare att tänka klart.

När jag åkte från mottagningen åkte jag bara helt sonika och handlade och sen åkte jag och hämtade Telma och sen hem och fixade mat.
Jag tyckte inte ens att jag fick kämpa för att koncentrera ögonen på bilkörningen. Jag kände mig lugn men pigg på ett helt nytt sätt. Jättekonstigt! Fast liksom normalt!
Fantastiskt. Jag är inte uppe i varv och jag är inte trött som en zombie. Är det så här man ska må?
Jag är i lätt chock över lugnet. Men ändå är jag ju inte så där så att jag bara vill skita i allt. Det är nog svårt att beskriva för någon som kanske antagligen mår så är normalt.

Men denna effekt kommer gå ur framåt kvällen. Undrar om jag märker någon skillnad då? Eller har jag kanske bara inbillat mig allt?

Det är långt till den fjortonde januari då jag ska träffa en läkare och prata om eventuell behandling, just nu känner jag att det inte gör något att jag får vänta, om några timmar tycker jag antagligen att det känns som trehundra år av värdelös jobbig väntan dit.


Det är vackert ute också!

Ready to ship!

Efter en hel del pill så ska jag nu skicka iväg ett helt set med pärlade ringar till ett annat gäng överrörliga fingrar.
Den prickiga boxen jag gjorde till kanske är lite overkill, men det ser ju finare ut än att slänga ner dem i ett kuvert!





Nervöst eftersom det är de första ringarna jag gör till någon annan!

Julklappat händerna...

....har jag gjort.

Jag har ju alltid ett sjå med att dölja att jag har olika hjälpmedel för händerna.
Ringarna föredrar jag ju framför plastringar som man får av arbetsterapeuten.
Handledsstöden är visserligen svarta, men med massor av kardborrespännen och knallblå kantband. Jag har alltid något form av överdrag på dem.
Stickat finns det massor att välja mellan, men det blir ju ganska varmt när man är inomhus.
Så för några dagar sedan köpte jag mig ett par "arm warmers" på etsy.com!
Lite festligare inför julen ;)



Jag gillar snörning och svart och rött! Tunna och superstretchiga var dem, jag hämtade ut dem idag. Väldigt snabb leverans måste jag säga!



Det blev ju inte de bästa fotona, jag skyller det på maken ;)