Nödbroms

Herregud så mysigt väder vi vaknade till! Regn och blåst och isgata. Jag går fortfarande runt med ett litet hopp om att det ska bli vinter på riktigt.

Loke vaknade jätteförkyld och hostig, stackarn, han som skulle leka med Svante idag! Hoppas inte Lokes förkylning blir lika långdragen som min.

Själv ska jag på ett långt läkarbesök på förmiddagen. Usch, jag ser inte alls fram emot det. Det är ett sånt där besök då jag ska sitta och rabbla alla krämpor jag har och har haft de senaste åren, berätta om de operationer som gjorts i onödan och sånt, och så ska doktorn lägga huvudet på sned och titta beklagande och säga att "Men lilla vän, tror du att du är sjuk nu igen? Du är bara lite känslig, det är bara en slump att dina fötter, höfter, rygg, axlar, handleder, händer och hud värker och att du är så överrörlig. Har du provat med Ipren? Gör det, åk hem och tyck synd om dig själv och ta en Ipren. Eller förresten, ta en hel ask så kanske du blir tyst nån gång."
Jag hatar att gå till läkare. Jag har redan varit i en lång sjukhuskarusell för många år sedan och praktiskt taget rymt därifrån, avbokat alla planerade besök och utredningar för att jag inte orkat! För att jag kände att jag till slut utreddes för läkarkandidaters skull och inte min egen. Droppen var när jag hade en tid för en träff med en ny läkare och blir visad in i ett undersökningsrum av en sköterska. Jag blir uppmanad att ta av mig kläderna och vänta på doktorn. Jag gör så och väntar. Jag hör en sån där slapp och menlös läkarknackning på dörren och den öppnas. In kommer en... två, tre, fyr... åtta människor i läkarrockar och vill att jag ska gå runt runt i rummet och böja mig hit och dit medan dom står och tittar. Det är läkarkandidater som bara ville titta. Jag skulle inte bli undersökt, visste jag inte det? Nej, det visste jag inte.
Och eftersom jag just aldrig fick någon hjälp med mina smärtor, det tog bara en massa tid och energi som inte fanns att sitta och åka fram och tillbaka till sjukhuset titt som tätt, så valde jag att bara acceptera att ha ont. Att slippa sjukhusbesök.
Tills nu, senaste tiden, efter typ 10 år, för jag orkar inte. Jag verkligen känner hur läkarna suckar och tänker att nu kommer den där hypokondrikern igen.

Men idag tänker jag att  jag kanske ska poängtera att jag inte är ute efter något, jag är inte ute efter en sjukskrivning eller så, jag vill bara veta varför min kropp känns som den raseras bit för bit, varför jag har sån värk. Kanske läkaren blir mer vänligt inställd då?



Usch vad jag hatar att skriva om sånt här. Nu går jag och hämtar ved i stället, god morgon!