Glädjedödande

Är det inte det ena så är det det andra. Eller det tredje eller tjugoåttonde eller hundrasjuttionionde.
Led efter led smärtar mer och mer. Var ska detta sluta?? jag blir rädd på riktigt.

Förutom alla smärtor jag har haft ungefär halva livet i fingrar och höfter främst så har ju axlarna liksom varit det akuta sen i höstas. Ena axeln är så överrörlig och ostyrslig så det drar och knakar och brakar i den så fort jag går.

Senaste veckan har vänster fotled också börjat göra galet ont. På insidan av fotknölen. Det värsta när ledsmärtorna blir värre är att det liksom inte går att slappna av. Jag tror att jag kanske har alldeles för platta fötter, att det ska vara som ett mellanrum mellan fotsulan och golvet där i mitten under foten, men jag vet inte om det är det som gör att det gör ont? När jag står stilla brukar jag omedvetet stå liksom på utsidan av foten, jag vinklar in fotsulorna, det ser säkert helkonstigt ut, men jag har bättre balans då. Sen såna där jättestora hallux valgusknölar eller vad det nu heter på det och det känns tipptopp i fötterna. Inte.

Sen blev jag orolig att inflammationen från visdomstanden spridit sig till käklederna, på båda sidorna, trota att penicillinet så gott som botat knölen i käkbenet där infektionen satt. Jag har fortfarande så himla ont när jag gapar mycket, typ gäspar, eller äter något så att man måste ta i med käken.
På båda sidorna i gångjärnet. Och det är samma där, börjar det göra ont är det helt omöjligt att slappna av och jag blir tokig. Gör vad som helst, smörjer in tigerbalsam på käklederna, gapar så mycket jag kan för att stretcha och har mig.
Det borde inte längre bero på infektionen eftersom jag ätit färdigt penicillinet?

TRÖTTMA!

Ja, för trött är jag också, här om dagen somnade jag liggandes med överkroppen över köksbordet efter att jag druckit kaffe. Jag har inte för vana att göra så annars, men det behövdes visst.
Jag har slumrat en stund med Telma på soffan idag också. Jag är en sån som skäms om jag somnar till mitt på dagen. Känner mig oerhört lat och har svårt att ens erkänna om jag har vilat.

Jag blir alldeles deprimerad, för jag har gått och väntat att allt detta bara ska vända, vilken dag som helst, så kommer alla smärtor bara att försvinna. Men det gör det inte, det blir visst bara lite värre hela tiden. Och det är så jävla glädjedödande.

Nu ska jag gå och ta mig en varm okynnesdusch och drömma om den dagen vi har ett badkar i huset.