Att inte hänga med

Sandra läste upp en mening ur ett blogginlägg jag skrev tidigare idag och frågade om jag hörde vad jag hade skrivit för fel?
"Ska jag åka och storhandla kanske? Det känns egentligen inte alls lockande att göra det själv med en fyraåring som tycker det är tråkigast i hela världen och alltid blir kissnödig när man fyllt halva kundvagnen, och en ettåring som bara klättrar ur vagnen." 

Hon skrattade och jag tänkte så det knakade, nä, jag kunde inte komma på vad det var för fel i det jag skrivit.... tills Sandra undrade om jag fortfarande trodde att Loke var fyra år??
Herregud, jag tänkte inte alls på det! Jag hinner inte med! Han fyller ju för sjutton snart 6 år!  Sandra brukade själv kalla sin jämngamla Svante för fyra år, så jag är ju inte ensam om att inte hinna med i alla fall men hu så fort tiden går!



Vi har haft en lugn eftermiddag annars, och nu har jag plockat fram chips och ostbågar till barnen och tänt ljus i tv-rummet. Själv är jag fredagssnygg i po.p-randiga långkalsonger och sköna m90-tröjan som blev favoriten på en gång.
Orken är borta. Jag är så jävla less på att känna mig så här låg och tråkig. Jag satte massor av glad färg i nya bloggdesignen för att tvinga upp mitt humör lite, men det hjälpte inte länge.
Den här värken i kroppen tar knäcken på mig. På riktigt. Varför rasar kroppsdel efter kroppsdel just nu? Varför?
Hela mitt liv har jag gått i tron att åldern ska göra underverk för mina överrörliga leder. För det sa en läkare för femton år sedan och det tog jag fasta på. "När du blir gammal blir du ju stelare, det blir alla" och jag tog det som att jag skulle vara som en normal 20-åring i kroppen när jag är fyrtio.
Men jag blir ju inte mindre rörlig för att lederna blir stela, det är ju av smärta jag blir mindre rörlig. Nu har jag förvisso ganska många år kvar till fyrtio, så det finns kanske en liten chans att den läkaren har rätt?

Jag känner mig som en gnällig belastning för alla som finns runt omkring mig. Som en riktig latmask.