Lilla Lo var sällskaplig i morse. Sedan såg jag inte till henne, men tänkte att hon låg under soffan och sov som hon brukar. Men efter några timmar tyckte jag att hon borde ha sovit klart, så jag kikade under soffan, ingen Lo.
Jag letade överallt, hittade henne inte.
Det blev eftermiddag och de stora barnen kom hem från skolan och jag hade hunnit bli gråtfärdig av oro, tänk om hon smitit ut imorse när barnen gick till bussen!!
Jag vände upp och ner på hela huset, röjde ut femton kilo skor och undanlagda kläder från skrubben under trappan, vräkte ut mina skämsberg med tvätt i hallen på ovanvåningen. Ingen Lo.
Jag letade ute, satte barnen att leta i varenda vrå. Panik! Hur kan en kattunge bara försvinna?? Jag borde inte få ha katt!!!
Tills Ellen ropade på mig, hon hade hittat henne! Bakom en tvättkorg på ovanvåningen låg hon och sov helt obekymrad.
Nyvaken tittade hon på mig och kurrade.
Och jag tittade på allt jag rivit fram både uppe och nere i jakt på Lo. Vilken röra!!
Det var inget annat att göra än att sortera och städa, sortering behövdes, men jag var så slut så jag nära nog kräktes.
Jag blev hyfsat färdig tillslut, och satte en skiva som grind till övervåningen. Jag vill ha lite koll i början på var Lo befinner sig, och uppe bland tvätten är det lätt hänt en olycka för en kattunge som inte har ordentlig koll på lådan.
Lilla Lo, hon sträckte på sig, åt lite mat, gick på lådan och låg sen och kurrade i min famn som om inget hänt. Hon skulle bara vetat hur orolig jag var!
Måste vara skönt att vara katt.
Nu är det kväller i Mumaribo och vår nyblivna treåring somnar nog snart. Hon är fortfarande jättesnorig och hostig, så det blir nog ingen dagisinskolning imorgon heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar