Det blev en lång dag idag!
Jag började ju med en kurator på smärtrehab, sen en lång och onödig rast och därefter sjukgymnast.
Jag skulle gradera och märka ut var och hur och när jag har ont. Man känner ju inte alls sig som en hypokondriker när man har klottrat en hel gubbe full med smärta.
Det kändes ganska jobbigt att se allt framför sig, på så häääär många ställen har jag så hääär ont liksom.
Jag blev undersökt ordentligt av sjukgymnasten och gissa vad hon kunde konstatera?!
Jo, tänka sig! Jag är..... Tadaaaa: JÄTTEÖVERRÖRLIG!
Nähe, okej, det var ingen nyhet. Men jag fick veta fler ställen som jag var överrörlig på. Ryggen och nacken och höfterna fanns det just inget stopp i alls.
Jag fick lite tips, det var viktigt att jag hade såna där hemska ortoser som ska hjälpa kroppen att hålla ihop och så. Allt det där visste jag redan, men jag känner mig liksom så handfallen, ska jag gå in i en överrörlighetsbutik och köpa lite gott och blandat att hålla ihop mig med?
Sjukgymnasten visste inte vilken väg man skulle gå men hon skulle höra sig för lite, men jag skulle ju inte träffa henne nå mer så... Ja, ungefär så.
Hon undrade vad jag ville uppnå med mina besök hos smärtrehab, och jag sa att jag ville få någon fungerande smärtlindring, att min husläkare inte ens vill fundera själv över det utan att han menar att jag kommer att få hjälp med det här.
Sjukgymnasten sa att många som kom dit liksom var helt apatiska för att de inte kunde hantera sin smärta och de hade ofta ingen diagnos eller mer diffus smärta, och jag följde inte riktigt det mönstret.
Hon tyckte inte heller att jag var påverkad så pass psykiskt som många kunde bli. Inte deprimerad.
Nä, jag vet, jag är mest FRUSTRERAD. Över att vara begränsad av en trasig kropp. Det är inte samma sak.
Ja, vi får se var det här leder, på onsdag ska jag dit igen och har ingen aning om vad det är för slags läkare eller person jag ska träffa då.
3 kommentarer:
Ja men axakt...detta med frustration INTE depression...precis så beskriver jag mitt psykiska mående, jag är INTE deprimerad men frustread Och numera lite uppgiven och cynisk...
Detta med ortoser är ett kapitel för sej, jag försöker tänka mera på det förebyggande arbetet de gör, att inte bli sämre...vet inte om jag har så jätte stor skillnad direkt då jag använder dem...fast ja...jo...utan dem är det nog mkt som inte skulle gå alls.
Påmin senaste rehabilitering fick jag pröva kompressionskläder...som ska förbättra musklernas återhämtning och korrigera hållning och så är det nåt med trycket mot huden som fyller ett positivt syfte. Kanske det kunde va nåt att föreslå...om dom känner till dessa kläder?Extrem idrottar använder dem...och EDS är ju en extrem" idrott"...lycka till!
Men du är ju bara frusterad så du behöver ingen hjälp!? Eller vadå?:S
Klart du ska få samma smärtlindring som alla andra bara för att det inte förstör din vardag som alla andra!
Du har väl vant dig med smärtan men det är ju inget man vill direkt :S Hoppas dom kommer fram till nått:)
@Klara, Grejen är ju lite den att jag inte vill gå i beteendeterapi i grupp på det sättet som de erbjuder heller, det känns inte rätt för mig eftersom jag inte är deprimerad av smärtan. Jag vill få hjälp med vettig sjukgymnastik och smärtstillande medicin eller nåt. Inte psykologhjälp.
Skicka en kommentar