Om silverringar och mitt psyke

Jo, nu har jag varit på de tre besök som krävdes för grundutredning på smärtrehab.
Idag var det som sagt sista och då träffade jag en psykolog.

Alla människor jag träffat verkar jättebra och kunniga inom sina områden, men jag har svårt att känna att detta är rätt för mig.
Psykologen och jag pratade om hur jag hanterar smärtan i nuläget, och visst finns det en hel del jag kan behöva lära mig, som att lyssna på kroppen och så men....
...jag kanske en dag kommer dit, att jag blir så deprimerad av min sjukdom att jag måste gå på smärtrehabs program, men känns det inte rätt, inte möjligt heller med tanke på Telma, och de visste alla på sjukhuset redan om.
Jag vill ha mer konkret hjälp. Jag kanske har för höga krav, det kanske inte är möjligt?
Men jag har en tydlig diagnos. Man vet varför och var jag har ont. Det finns trots allt ganska många människor med samma syndrom som jag har.
Jag vill få konkret hjälp med smärtlindring, sjukgymnastik och sådana saker som gör min kropp bättre, inte mitt psyke, för det tycker både jag och psykologen att jag klarar bra ändå.

Det kanske är ett krav för att man ska få riktig hjälp? Att man är så psykiskt nedkörd i botten?

Varje vecka det senaste halvåret är det någon ny kroppsdel som börjar krångla, eller som blir drastiskt sämre. Min kropp är liksom inte min längre. Jag är inte deppad, men jag är jävligt frustrerad.

Denna vecka har till exempel händerna och fingrarna börjat totalstrejka. I lördags var det första gången som fingrarna på ena handen låste sig i ett bakvänt läge så att jag inte fick tillbaka dem utan att tvinga dem med andra handen.
Och det hände när jag stod och betalade med småmynt på en loppis. Panik - ont - pinsamt.
Sen dess låser sig ringfingret hela tiden och de andra fingrarna oftare och oftare.
Vad hände med allt småpyssligt som virkning och sådant som jag brukar roa mig med när jag vilar resten av kroppen i soffan?
Nä, funkar inte längre!!
href="http://mumari.com/wp-content/uploads/2012/05/20120523-213309.jpg">


Mina snygga fingrar.

När jag var ung och började få problem med överrörligheten i fingrarna fick jag speciella ringar av plast för att förhindra att fingrarna översträcktes, men jag kunde inte förlika mig med att ha plastringar på fingrarna, det syntes ju liksom att de satt där för att jag är defekt.
Nu såg jag att de faktiskt finns i guld och silver, det skulle jag kunna acceptera att ha, men smakar det så kostar det och passar inte alls plånboken.
Tänk om man bara kunde lära sig att smida i silver eller någon annan fin metall, då skulle jag designa världens finaste eds-ringar med allt möjligt blingbling!



Ringen "fingerfärdig" i silver från img rörlighet



Liknande ringar från ett amerikanskt företag, silverringsplint.com