Jag blev lite fundersam eftersom vi inte pratade något i måndags om något planerat återbesök så vida inget mer akut uppstod.
Så jag ringde till vårdcentralens växel för att höra om det stod något i min journal om varför jag blivit kallad.
Efter lite trassel kom de fram till att jag skulle dit för fler tester och utvärdering av adhd/add, för NPF eller vad de nu hette inte utredde själva från grunden som jag förstod.
Det kanske är bra det, jag har hört att det är superduperlång väntetid där för att bli utredd men om husläkaren kan göra en massa förberedande saker själv kanske det går fortare.
Jag har ju egentligen inte alls bråttom att få veta om jag har någon sådan diagnos (jo eller kanske lite, för kan jag må bättre utav det om jag får hjälp så vill jag ju ha det snabbast möjligast), men jag tycker att det är sjukt jobbigt att vänta.
Det där med att "tiden får utvisa" eller att "man får vänta och se" är de värsta begreppen jag vet.
Jag har just inte vågat läst så mycket om vuxna med adhd, jag är rädd att jag ska tro att jag har det, men lite har jag läst. Bland annat så läste jag att jättemånga med adhd också var överrörliga i lederna. Konstigt.
Igår när Malin var här letade jag rätt på ett test som jag tror var samma som jag gjorde hos läkaren i måndags, i alla fall vissa frågor.
Helt ärligt var jag bergsäker på att även om Malin är en filbunke jämfört med mig så skulle hon svara nästan lika som mig och därmed också ligga i riskzonen för adhd. Jag menar, ALLA har väl bråttom med saker och ting? Alla har väl svårt att lyssna på och förstå beskrivningar? Alla drar väl sig för att planera och göra saker som kräver att man tänker? Alla slarvar väl sig igenom trista saker? Om man är helt ärlig med sig själv?
Jag blev uppriktigt förvånad när hon svarade tvärtom på det mesta. Mycket förvånad blev jag.
Hur som helst så ska jag tillbaka på läkarbesök om en månad. Det är också jättelång tid, men bättre än flera månader.
Jag tror att min läkare kanske vill skynda på en sån här utredning också för att han själv är intresserad av kopplingen mellan ehlers danlos syndrom och adhd.
Ni kanske tycker att det är konstigt och dumt att jag skriver öppet om det här, men jag känner att jag behöver det, samtidigt så är ju jag fortfarande jag oavsett om man skulle hitta någon diagnos på mig, jag skulle inte skämmas utan se det som något positivt som jag kunde få hjälp med, för jag mår inte så bra inombords alla dagar, även om jag har svårt att erkänna det.
4 kommentarer:
Jag har stängt min gamla blogg pussungar( om fokuserar bara på min andra blogg) om du undrar vem jag är tänkte jag ;)
Jag tycker att det är stort av dig att skriva om det här, jag tror att det är många som kan känna stöd i att någon skriver om det öppet. Jag har en kompis som fick diagnosen adhd i vuxen ålder, och ingenting är förändrat med honom, förutom att han får medicin och mår mycket mycket bättre. Han säger att han är lugnare på insidan. Han var dock rädd för att hans kreativa ådra skulle dämpas pga medicinerna, men det gjorde den inte.
Jag tycker det är starkt gjort av dig att skriva öppet om detta med en ev. adhd-diagnos! Inte alls dumt, utan jag tycker iaf att du tänker helt rätt.
Du ÄR ju du, du är Mumari - oavsett diagnoser o liknande =)
Kram på're
@Susanne, Jag känner igen din mail :)
Det är ju inte alls så att jag ens har fått något som liknar en diagnos, och jag vet inte om jag tror attjag har det, men funderingarna tar ju såklart fart när läkaren hux flux tar upp det när vi pratar om min värk i kroppen och att jag inte kan låta den vila när det behövs. Jag har också funderat på det där med medicinering och faktiskt tänkt på vilken mardröm det skulle vara om min kreativa sida dog!
Kram och hoppas allt är bra med er
Hej!!
Jag kan lova dig mumari att din underbara kreativa sida inte kommer att försvinna.
Däremot kommer du lättare kunna vila kroppen utan att jämt utarbeta den.
Jag känner flera personer med diagnosen AD/HD :)
Skicka en kommentar