Vårdcentralen

God morgon regniga dag!
Jag sov så hårt i morse att jag fick störta upp vid åttatiden för att hinna ringa till vårdcentralen innan alla akuttider tagit slut.
Jag förklarade att Telma var kladdig i öronen, men att hon inte alls var som sjuk. De tyckte att det var lika bra att titta i hennes öron så klockan två ska vi dit.





Apropå vårdcentraler...
Jag ska lista om mig till en vårdcentral inne i stan.
Tidigare i våras var jag ju till en husläkare som kände väl till eds och han remitterade mig till klinisk genetik där jag fick min diagnos.
Han har även hört av sig efteråt bara för att höra hur allt går för mig med värk och smärtlindring, trots att han inte behövt.

Nu är jag så trött på att hela tiden få höra att allt beror på att jag har eds och när man har eds så finns inget att göra och jag är för ung för att prova olika smärtlindring.
Min husläkare i byn är jättesnäll, men jag känner att jag bara besvärar med mina inflammationer, ryggproblem, brutna tår och hej och hå, för hans inställning är att inget spelar någon roll, inget finns att göra mer än att skicka på slätröntgen för att då har han gjort nåt. Resultaten i sig kvittar för jag har ju eds.
Jag är säkert världens jobbigaste patient. Jag kanske kunde förstå att man inte kan göra något m läkaren tog sig tid att förklara varför, jag fattar ju att man inte kan fixa allt. Men nånting? En bruten lilltå i ett halvår som fortfarande är röd och värker satan kanske går att fixa? Så minskar i alla fall någon smärta?
Det kanske finns nånting att göra åt att jag går runt med axeln delvis ur led dagarna i ända?
Jag hoppas på att den första läkaren i stan som är väl bekant med eds kanske åtminstone kan ha ambitionen att försöka hjälpa, inte bara försöker få mig tyst och bli av med mig för stunden. Att han ser min värk som ett problem, inte mig som ett problem?
Han ska ringa upp på måndag så får vi se. Det kanske är värt att åka några mil extra för att ha en läkare som har erfarenhet av eds?