Jag har fixat och donat hemma så gott jag kan idag.
Och tänkt mycket på det här med EDS och smärtlindring och livet.
Jag trodde aldrig att min läkare skulle ringa upp, först vid sjutiden ringde han.
Jag satt precis och grinade med mamma i telefon över mina bekymmer, så när jag växlade samtal till läkaren fick han också ta del av min uppgivenhet.
Det kanske var bra det.
Ibland undrar jag... alla gånger som jag har åkt till stan för att träffa läkaren så har jag passat på att uträtta andra stadsärenden i samma veva. Och när jag åker till stan tar jag tillfället i akt och sminkar mig och klär på mig lite finare kläder.
Ingen kan se att jag har ont.
Kanske inte heller en läkare kan förstå det då? Jag är alltid glad och skämtsam när jag pratar med folk jag inte känner väl. Kanske det också gör att man inte förstår?
Nu, på telefon, förstod min läkare, han tyckte inte att det var ett dugg konstigt att jag behövde smärtlindring. Men problemet med vad för smärtlindring kvarstår ändå.
Han skrev i alla fall ut citodon till natten, föreslog att jag skulle testa det dagtid också.
Annars var det svårt, tål man inte diklofenak och voltarenpreparat så återstod sådant som man även blir påverkad i huvudet av.
Jag vill inte bli det. Jag måste ju kunna köra bil!
Angående min ryggkota så ska jag försöka få en akut tid hos sjukgymnasten i första hand.
Jag har inte träffat min sjukgymnast på flera veckor för sist när jag var där så bestämde vi att jag skulle ringa och avtala en ny tid med henne per telefon.
När jag sedan ringde ett par dagar senare och talade in på hennes telefonsvarare så ringde hon aldrig upp.
Jag är lite överkänslig just nu och tänkte att hon fått nog av min hopplösa kropp. Att jag är ett hopplöst fall som bara tar upp hennes tid.
Så jag vågade inte ringa igen.
Men jag ska göra det i morgon.
Det är väldigt svårt att acceptera att min kropp på bara ett år har blivit så mycket värre och ostabilare. Så mycket känslor. Jag skäms, jag vill inte att det ska synas att det är något fel på mig. Nu måste jag använda handledsstöden nästan hela tiden för att orka, men jag tar gärna av dem så fort jag vistas bland folk, för jag skäms.
Jag skäms för att jag haltar konstigt. Och jag skräms över vetskapen att jag aldrig någonsin skulle klara av att gå på kryckor om det skulle behövas. För mina axlar och händer skulle inte klara det ens om jag har skärselden i baken.
Ska man bara acceptera att man måste sänka sina krav på livskvalitet? Ska man bara inse att det är så här det är, det går inte att göra det så mycket bättre?
Får man ro i själen när man har insett det?
2 kommentarer:
Du har det verkligen jobbigt. Men för tusan hakar, det är inget att skämmas för, du kan ju knappast rå för det? Förstå mig rätt, du är verkligen inte ensam att känna så inför ens egna tillkortakommanden (som av någon anledning man tycker att det är). Jag vet inte varför människan reagerar så, kanske är det något mycket ursprungligt och primitivt som vi alla har i oss, att inte blotta sina svagheter.
Men jag tror att acceptans är en förutsättning för att kunna gå vidare. Hörde ett radioprogram idag om en ung tjej med bipolär sjukdom. Hon var så klok trots sin svåra sjukdom, och sa att man måste förstå och acceptera för att kunna hantera den och livet.
Du har inget att skämmas för. Du kommer alltid vara den fina person jag upplever dig här på bloggen. Själv har jag gått med handledsskena i snart ett år och man vänjer sig. Folk i stan stirrar inte på samma sätt och dessutom bryr jag mig inte. Glad över att du äntligen har fått smärtlindring. Jag har samma problem som du och tål inte diklofenak men jag blir inte groggy av citodon. Du kan få låna min skalle över dagen så du slipper vara groggy ;) Massor av kramar och <3 <3!
Skicka en kommentar