Jag hade sjukt svårt att somna igår kväll, så till slut satte jag på en film och somnade till Joaquin Phoenix's Johnny Cash-låtar.
Det måste vara inbillning att ledvärken sakta försämras, att jag får mer och mer ont. Det måste vara orimligt? För fortsätter det i denna takt, hur ser det ut om ett par år då?
Idag skulle jag beskriva värken som nästan outhärdlig, men då ljuger jag egentligen, för outhärdligt är det ju först när man inte kan behärska sig från att ålandes ligga och skrika av smärta på golvet och ser man inte själv till att ta sig till sjukan då så gör omgivningen det.
Och så illa är det ju inte.
Men det är så tröttsamt jobbigt. Igår var promenaden till brevlådan, femtio meter kanske, absoluta maxgränsen innan jag spontant ropade till av skärande smärta i ljumskarna för varje steg jag tog. Idag fortsätter det i samma bana + att axeln är mycket värre än vanligt sen allt bärande av Telma på akuten igår.
Vad ska man göra? Ställa in allt som innebär att gå mer än fem minuter i sträck?
Tråkigt. Tråkig. Det blir man.
Ja, jag tänker tillåta att bloggen blir en form av smärtdagbok nu, för jag behöver det.
Nu ska jag ge Telma penicillin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar