En kopp kaffe, en trogen hund i knät.
Jag skulle ha varit på föräldramöte igår kväll. Men mannen jobbade kväll, Telma var för övertrött för att kunna följa med, så jag var i vanlig ordning en sämre mamma som inte gick.
Det är så frustrerande att ha hjärnan ganska full av idéer och något som liknar energi, jagvill göra så mycket men det blir så lite.
Här om dagen slog en tanke mig;
-Tänk om det aldrig blir bättre än så här? Hur kan man förvänta sig att någon ska stå ut med en då? Hur ska man stå ut med sig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar