Jag och Telma var upp tidigt. Vi satt och myste i soffan och Bob satt och spanade ut genom fönstret mot vägen. Han gnisslade och gnällde snudd på hysteriskt och jag sträckte på halsen och kikade ut. Jag såg inget så jag sa åt Bob att lugna ner sig, men han fortsatte att gnälla.
Sen vaknade resten av familjen och det vanliga morgonkaoset startade.
Jag fick ett sms av grannen, hon skrev att det låg en svart katt vid vägkanten.
Jag fattade på en gång, det var vår Franke. Påkörd. Död.
Bob hade sett honom.
Usch vad ledsna vi är. Och Bob är orolig. Bob och Franke satt ihop som tvillingar. Lekte, sov tillsammans. Bob visste alltid när Franke ville in och sa till mig att öppna dörren.
Man vänjer sig aldrig vid att förlora en katt även om man vet att det kan hända när som helst. Man ska fästa sig ändå, annars vore det ingen mening.
Eftersom det var bråttom att få iväg barnen till skolan och jag själv skulle till dietisten så blev jag tvungen att skingra tankarna och sorgen ganska snabbt, och det var ganska skönt att få distrahera sig.
Vi kommer att skaffa en ny katt, hur lätt det nu är att hitta så här på hösten. Egentligen vet jag inte om jag vill det, men för Bobs skull och för att faktiskt hålla råttorna från huset så behövs det en katt när man bor på landet.
R.I.P Franke.
4 kommentarer:
Åh! Så ledsen för Eran skull! :(
Hoppas ni hittar en ny liten goding snart!
Kram!
fy vad ledsamt... det sista ni behövde med tanke på alla perser du går igenom <3
Men nej, söta lilla Franke... ='(. Så ledsen för att det ska hända, men tyvärr är det sånt som lätt händer när man bor nära vägen.
Är nog inte så svårt att hitta en ny liten misse - ser att det finns gott om dem på annons ännu. En klen tröst i sammanhanget, men ändå.
Tröstkram ♥
Åh, vad ledsamt :'( kram! <3
Skicka en kommentar