En ulv i fårakläder

Ett litet livstecken! 

Jodå.

Dagarna dom går, nu igen.

I helgen har vi firat min äldsta dotter. 14 år hujeda mig. Fattar inte ens hur det kan vara möjligt rent praktiskt eftersom jag aldrig fyller mer än 25.

Inget storkalas i Mumaribo. Det fanns ingen ork till det och jag har som portionerat ut firanden.

Det har varit så in-i-helvete mycket värk på sistone.

Igår fick jag hem en stor säck ull som jag beställt på nätet. Det skulle vara mestadels mjuk finull och den skulle enligt uppgift vara bra att spinna. Spännande!

Besvikelse när jag insåg att den inte var av så bra kvalitet, topparna på ullen var så spröda och nästan filtade så de bara gick av när jag kardade och blev till fula noppor i garnet.

Jag gav upp igår. Och kom igen idag. Kan inte ge mig. Jag tog fram Bobs furminatorkam och kammande bort de spröda topparna och kastade dom, och kammade resten av ullen.

Eller inte resten, jag har ungefär fortfarande en hel säck kvar för det var galet tungt och värkigt att kamma när topparna var så dåliga.

Jag gjorde ett avbrott på eftermiddagen för att hämta Telma på dagis och när jag kom hem igen körde jag ner hela armen i säcken før att fiska upp mer ull.

Längst ner i säcken låg något mjukt. Okej, ull är mjukt.

Det var varmt.... Borde inte vara varmt.

Det rörde sig... Jag hoppade tre meter upp i luften av förskräckelse och hann undra om jag fått med ett helt lamm av misstag!?

Njao, inte ett lamm:

Sen kammade jag och kammade, jag fick göra det ensam i köket för Telma sa bestämt att "mamma, jag älskar inte den där lukten".

Sen tog jag en till paus och klippte äldsta sonens hår och aktade mig noga før att inte blanda ihop det med ullen.

Annars hade jag lätt fått ihop en trehundrafyrtiofem meter garn från honom.

Lite fler fingarner har jag spunnit sen sist också, både entrådigt och tvåtrådigt, jag känner mig stolt.

Och ikväll har jag provspunnit min kammade ull.

Nu rår inte mina händer nå mer så jag har tvångsnattat mig med en värktablett!