Jag och Telma kom iväg i tid i morse och vi mötte upp mamma min inne i stan. Där hoppade jag och Telma över till hennes bil och så fortsatte vi tillsammans till sjukhuset och smärtrehab.
Mamma underhöll Telma i korridorerna medan jag pratade med en läkare.
Jag fick berätta hela min kroppshistoria för tusende gången och jag blev undersökt.
Jodå, jag är mycket överrörlig i höfter och rygg och fingrar och hej och hå. Det visste jag ju redan.
Jag hade en liten föreställning om att de skulle ge mig någon form av konkret hjälp som skulle lindra värken. Men det var inte riktigt så. Jag blir erbjuden att gå olika program med kuratorer och sånt och gruppterapi och hela tjofaderittan. Det kunde vara upplagt på lite olika sätt, men det innebär att jag måste lämna bort Telma mycket mer än jag är redo för.
I ärlighetens namn känner jag mig inte riktigt redo för gruppterapi heller. Jag känner lite att jag hellre vill ha en värktablett som hjälper. Var får man den liksom?
Jag ska i alla fall gå på grundutredningen, sedan kunde jag ta resten när det passade.
När sjukhusbesöket var avklarat gick vi en sväng på stan. Telma tyckte det var fantastiskt roligt att se så mycket människor och bilar på en gång! Hon skrattade högt av fascination! Jag måste nog rasta det lilla barnet hemifrån lite oftare!
Jag handlade lite kläder till Loke och Telma och sedan åkte mamma hem till sig och jag åkte för att hämta Loke på dagis.
På eftermiddagen var det dags för läkarbesök nummer två. På vårdcentralen hemma. Jag har lyckats få byta husläkare till en som verkade bra.
Ja, han var mycket bra!
Jag vet att jag har sagt det förr om läkare bara för att de har varit trevliga, men jag har lärt mig att man måste sluta värdera läkare efter hur snälla de är.
Han läste igenom mina journaler, huvudprioriteringen nu var att försöka hitta något som lindrar värken, eftersom jag fortfarande inte har något som funkar.
Även denna läkare undersökte mig och bände och vred i mina leder.
Han funderade på varför jag inte blivit skickad på röntgen av axeln och höfterna. Ja, jag vet inte? För att alla läkare bara vill bli av med mig eftersom de aldrig vet hur det ska hantera min glappa kropp?
Han lovade att han skulle göra vad han kunde för att hjälpa mig och hitta lösningar, han skulle inte lägga mig i en hög som glöms bort och han skulle försöka få till röntgen så snabbt som möjligt.
Smärtlindringen var det svårare med sa han, eftersom jag inte riktigt reagerar som man borde på värktabletter. Han skulle kolla upp det närmare och ringa tillbaka till mig på onsdag.
Det känns i kroppen nu att jag har blivit undersökt två gånger på en dag, även om det sällan gör ont just när de böjer och har sig vid själva undersökningen, det kommer efteråt.
1 kommentar:
Bra iaf att göra en grundutredning och komma igång, och så kan du kanske göra något mer senare när Telma Extra Allt är lite större o du känner att du vill/kan lämna bort henne lite mer.
Vet att du tycker det känns knasigt att bli erbjuden terapi/gruppterapi, men av det jag själv fått erfara är att du nu måste lära dig att leva med dina smärtor och att acceptera smärtorna.
Jag förnekar fortfarande efter sååå många år med värk att det är som det är, att detta verkligen ska följa mig resten av mitt liv och bara bli värre o värre - men förnekelsen är mycket mindre än den var i början iaf.
Självklart vill man ha smärtlindring i form av en tablett, eller två, men då du också reagerar som du gör på sånt så är det än viktigare att du får igång kroppens egna smärtlindring just genom att börja acceptera din smärta.
Flummigt kanske... ja det tyckte jag med (och då har jag inte ens fått komma till en riktig smärtklinik, men hade en läkare som var utbildad smärtläkare iaf). Men det har iaf hjälpt mig en bit på väg...
Jag är själv just nu aningens rädd för den dagen jag måste sluta med eller trappa ner på mina mediciner nu när jag snart kanske är gravid... Men jag måste ju för att den ev bebisen ska må bra i magen.
Må ha höjt min smärtgräns enormt under årens lopp, men har ju ändå alltid haft mina piller att "luta mig tillbaka på". Fasar också enormt för avgiftningen med alla dess våndor... :o Hoppas att jag får hjälp med vård under den tiden för jag fixar det inte själv - det vet jag.
Stor styrkekram till dig
Skicka en kommentar