Tankar

Med två små hostiga barn som sovit allt för mycket i bilen idag gick jag och la mig med dem i sängen för att titta på Bilar.
Loke sken som en lycklig sol när jag sa att vi kunde ha filmmys i sängen.

Från det ena till det andra så känns det lite konstigt nu när jag har fått en diagnos på mina krämpor efter femton års valsande bland olika instanser i vården.
Lite som att jag nästan trott att något skulle hända i samma stund som diagnosen sattes på papper. Som att värken kanske mirakulöst skulle försvinna eller så.
Men det var ju naturligtvis helt fel.
Värken gnager på som vanligt eller värre och knaprar sönder mina leder inifrån.
Ändå känns det just overkligt. Varför har jag ett medfött genetiskt fel?
Har mina barn också det?
Hade det sett annorlunda ut om jag fått min diagnos redan för femton år sedan? Eller åtminstone fått veta att jag var onormalt överrörlig i hela kroppen?
Då hade jag haft en ärlig chans att få bygga upp mina muskler så de kunde stabilisera lederna innan de blev söndervärkta och svåra att träna upp.
Det finns såklart inga svar på det.




- Posted using BlogPress from my iPad