Det var läkaren jag träffade inne på en vårdcentral i stan för några månader sedan, han som jag desperat sökte upp och bokade tid oss då min egen dåvarande husläkare vägrade lyssna och skicka remiss till rätt ställe.
Denna läkare jag träffade i Uppsala var den som såg till att jag fick komma till Klinisk Genetik, och det var där jag fick min diagnos, ehlers-danlos syndrom.
Idag hade han fått papper om mig från klinisk genetik och därför ringde han och hörde hur läget var. Jag som är van vid att läkare slingrar sig och gör vad som helst för att slippa följa upp mig.
Vi småpratade lite om diverse smärtor, om kroppen som blir värre och så. Han skulle ringa upp om tre veckor igen, efter att jag är färdig på smärtkliniken, för att höra hur det har gått och hur man ska gå vidare för att jag ska må så bra som möjligt.
Det kändes på något sätt så bra att han tog sig tiden. Särskilt som jag redan har haft ett samtal med husläkaren på min vårdcentral och åter igen fått konstaterat att citodon inte hjälper och då finns inget mer att göra. Typ.
Den här veckan känns som första veckan på evigheter som jag inte har ett enda besök på vårdcentral eller sjukhus. Skönt.
Nästa vecka är det dags för smärtrehab, tre dagar tror jag det var.
Jag har fyllt i ett långt formulär med frågor om hur jag mår som ska skickas dit. Jag fick en lite underlig känsla när jag fyllde i svaren på alla frågor, som att alla frågor nästan ville syfta på att jag är helt labil och självmordsbenägen, som om jag gett upp hoppet om livet på något sätt.
Och det har jag inte, även om jag känner att jag lever efter att ha målat om lokes rum idag!
- Posted using BlogPress from my iPad
1 kommentar:
Det verkar inte finnas så många läkare av den här sorten, eller också blir de förstörda av alla nedskärningar och sparkrav. Vilket guldkorn, och vilken tur att du fick kontakt med honom!
Skicka en kommentar