Jag har ingen telefon. Jag är UTAN IPHONE. Jag dött ihjäl mig flera gånger de senaste timmarna.
För där jag lämnade in min iPhone på dispaybyte hann dom inte laga den på stört utan jag kan hämta ut den först i morgon!
Den stressen det skapade, att åka hem utan telefon, tillsammans med min svägerska som inte heller hade någon telefon eftsom hon lämnat in sin med, var krypande outhärdlig. Jag blev bergsäker på att alla viktiga samtal ringdes just då till min mobil, och jag kunde inte svara. Skrämmande, måste skriva det i en statusuppdatering på fejjan tänkte jag. Nähe du, det går junte.
Jobbigt läge.
Innan vi lämnade in telefonerna så var jag hos min husläkare.
Han hade många skattningsformulär som jag skulle fylla i innan NPF ens ville överväga att ta emot mig.
Jag vet inte riktigt hur han räknade ut allt, men det var frågor om hur jag var som barn och tonåring och hur jag är nu.
Jag fick höga poäng. 96 poäng har jag för mig på ett av testerna och enligt doktorns siffror så var det endast 4% av de som som fick så höga poäng som ändå inte hade adhd/add.
Konstigt. Jättekonstigt. Ändå var jag inget uppseendeväckande störande och vilt barn när jag var liten.
Konstigt också, för jag kan inte förstå hur man inte svara som jag på alla frågor om hur man är nu. Jag kan inte förstå det. Jag tror liksom att innerst inne är alla lika som mig, de vill bara inte erkänna det.
Så var det med det och en ny remiss är nu skickad så vi får se vad som händer.
Nu har jag precis kommit hem. Telma är hostig och det börjar låta som krupp. Dessutom verkar vi ha glömt Makka Pakka i svägerskans bil!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar