Att dela med mig

Det är jävlar i mig kallt idag.
Tjugosju minus när jag vaknade. Det kan hända att man känner en släng av avundsjuka mot alla som har lägenhetsvärme och bergvärme och elvärme eller bor på Mallis då.

Jag har suttit och funderat lite över mig själv. Över vad jag delar med mig av. Vad ska jag dela med mig av?
Jag bestämmer mig för att dela med mig av ganska mycket.

Jag är inne på min femte dag med Concerta. Och jag märker en skillnad. Den är lite svår att sätta fingret på, ännu svårare att beskriva i ord för utomstående eftersom jag knappast har varit öppen med mina negativa sidor tidigare, de som gett mig diagnosen ad/hd.

Jag behöver inte prestera i min vardag. Jag har egentligen inga särskilda yttre krav på mig förutom att jag ska fungera som mamma och fru och vuxen.

Sen jag började med Concerta blev jag framför allt piggare. Fast lugnare inombords. Ingen mer zombietröttma, den tröttman som samtidigt ger energi till mina monstersidor.
Jag orkar också hantera flera intryck samtidigt utan att den inre stressen bubblar och växer inom mig och till slut exploderar. Jag kan sortera, stänga av, saker som är vardag när man har barn, skrik, bråk, tjat, jag kan välja att det inte är värt att bli en ragata. Jag kan låta dem tjata och tramsa utan att bli megastörd och irriterad.

Jag hör på ett nytt sätt.
Många ljud har stört mig och byggt upp en frustration som efter en stund exploderar. Det blir inte en seriekrock i hjärnan av kombinationen musik-en radiostyrd bil som väsnas-en unge som hoppar jämfota samtidigt som jag lagar mat.
Jag kan låta det bero.

Jag kan ändå inte riktigt tro att jag fungerar bättre på grund av medicinering. Det känns lite för bra för att vara sant. Och det är ändå små förändringar som jag känner, inga dramatiska, jag har inte blivit en supermänniska, bara lite, lite mer harmonisk.
Jag tänker att det är en slump. Men jag hoppas att det beror på medicinen.

Igår kände jag mig dock som Mumari innan hon började med Concerta. Inte helt, men mer åt det hållet.
Jag var tröttare, mer lättretlig. Jag tog till och med ut att tabletterna ut burken och räknade dem för att se efter om jag glömt att ta min tablett igår. Det hade jag inte.

Men man kan inte förvänta sig för mycket, det var trots allt inte en bottendag igår. Jag måste ge detta tid.
Idag kan vara en bättre dag.

På torsdag ska jag träffa min husläkare. Vi ska diskutera smärtlindring bland annat. För värken i kroppen är inte bättre av Concertan. Och det är det väl ingen som förväntat sig heller.
Jag kan känna mig lite mer frustrerad över värken till och med. Som att nu när huvudet varit mer med och jag har varit psykiskt piggare så stör värken mer.

Men det har som sagt bara gått fem dagar. Tålamod.