Ja, jag kände mig riktigt pigg och stark i morse och jag hade ju trevligt besök att se fram emot.
Men så kom kvällen.
Och pannkakan.
Det kändes som om det slog ner en bomb i kroppen. Värk. Jag hämtade ved också.
Jag har inte gjort det särskilt mycket senaste tiden. Barnen och mannen har fått fixa det. Jag tycker egentligen att det ganska roligt att hämta ved. Ju mer jag orkar bära ju duktigare och starkare känner jag mig, även om det bara varar en kort stund.
Men som sagt. Jag har låtit bli. För att min kropp egentligen inte orkar.
Men idag tog veden slut inne och det blir bara kallare och kallar ute. Måste man så måste man.
Jag hämtade in en säck ved. Inte så himla mycket i den tyckte jag.
Men det tyckte ryggen. Den känns helt kollapsad och låsningen i kotorna gör brinnande ont.
Revbenen. Ont. Höfterna ännu värre. Glider runt som om dom hade eget liv.
Och jag känner mig lite inmålad i ett hörn. Jag mår bättre inombords av Concertan. Är lugnare. Brusar inte upp.
Men.
Jag kan inte ta värktabletter när det krisar.
Därför har jag sovit uselt de senaste nätterna.
Kropp eller själ. Vad väljer man?
2 kommentarer:
Jag tycker att du är så stark. Trots att livet hanterar dig (för) hårt emellanåt verkar du alltid kunna se - och fokusera på - det positiva. Jag hejar på dig, och önskar dig och din familj en bra helg!
Känner igen feelingen... =/
Kylan nu gör att det gnor på extra mycket i min kropp, och säkert inverkar allt det övriga som hänt senaste månaden också...
Jag kan inte säga annat än att du måste fortsätta kämpa på. Du är verkligen en stark person som lever för din familj, men glöm inte att se dig själv ibland också, och ta vara på DINA behov. Man måste be om hjälp ibland, och särskilt när kroppen säger stopp.
Stor varm kram ♥
Skicka en kommentar