Om när tolv blir tretton

De senaste åren har jag som så många andra bloggare sammanfattat året som gått med ett bildspel, film och text.
I år tänker jag inte göra det.
Det har givetvis varit massor av fina stunder och roliga händelser, och det är ju dem man ska fokusera på och minnas.
Men för mig så är det smärtan som har satt djupast spår detta år, att min kropp på ett år har blivit så svag. Från att ha kunnat rört mig relativt obehindrat till att jag haltar mig fram och måste gå med en krycka.
Alla sömnlösa nätter då jag vaknar hela tiden på grund av min värk.

Eftersom jag fortfarande är mitt uppe i denna förändring, försämring, som jag har svårt att acceptera, så är det tyvärr det som präglat mitt år och tyvärr också min familjs år, och det är det som smärtar mig mest.

Jag har slutat hoppas på att bli frisk, det blir man inte från en genetisk defekt, men jag önskar att 2013 blir det år då det bromsar upp lite, att jag slipper bli sämre. Att jag slipper bli en belastning för nära och kära.
Och jag hoppas att jag kan gå på Furuviksparken med barnen i sommar <3

God fortsättning och kärlek till er som fortfarande följer med en mindre rolig sida av mitt liv!