Känslorna på utsidan idag kan man säga. Jag har känt mig så nere.
På eftermiddagen hade jag ett samtal med min husläkare om allt.
Vi ska försöka skynda på kallelsen till ortopeden, jag ska ringa på måndag och höra om de har någon återbudstid.
Men fortfarande så tror min husläkare att en operation är enda möjligheten att få höfterna i bättre skick. Att det är nödvändigt för det är inte hållbart som det är nu.
Och då menar hon höftledsprotes.
Jag blir livrädd bara av att tänka tanken. Det är ett stort ingrepp i en kropp som inte riktigt är optimal för operationer.
Dessutom så är det ju i praktiken inte själva leden i sig som är överrörlig, utan alla mjukdelar som håller lederna på plats. Samma mjukdelar som ska hålla en protes på plats.
Enligt en kirurg jag träffade i höstas så går proteser lättare ur led.
Så när det väl kommer till kritan och jag träffar ortopeden så kanske det inte alls läggs fram som en lösning.
Vi pratade om allt annat också, och jag ska få en tid hos någon slags kurator som kan hjälpa mig med hur jag ska kunna organisera saker som rehabilitering och sånt på ett sätt som fungerar rent praktiskt.
Det kan nog behövas, just nu är allt en enda röra med kroppsdelar hit och magar och hjärnor dit.
Man vet inte längre vad som är viktigast.
Det känns lite bättre efter att jag fått prata med min läkare i alla fall.
Jobbigast av allt är känslan av otillräcklighet. Att vara en mamma och fru som inte orkar. Som begränsar familjen.
3 kommentarer:
Å, jag känner igen mej så innerligt väl!!! Otillräckligheten är gräslig...och värken...och värken...och kroppen som är kaputt! Och mitt i allt detta massor av saker att samordna! Skickar kramar
Visst är det jobbigt med känslan av vara otillräcklig. Den är fruktansvärd.
Men den känslan är du ensam om att bära.
De runt omkring dig känner inte så. De runt omkring dig känner: "Om jag bara kunnat ta hennes smärta, så hon slapp den. Åtminstone för någon dag, så hon kan få hämta kraft."
De runt om dig lägger ingen skuld på dig, de lider med dig och vill göra det bästa för dig och familjen.
Det bästa du kan göra är att lägga bort skulden och förstå att din familj och dina vänner är där för dig i både svåra och roliga stunder, även när de svåra stunderna är fler än de roliga.
Lättare sagt än gjort jag vet....
Skickar dig styrkekramar så att du orkar hitta strategier för att få vardagen att gå ihop på bästa sätt för alla parter.
Hoppas ortopeden hittar en bra lösning till dig. Tyvärr är det sant att höftledsproteser går ur led ibland :( Ville bara säga att du är en fin mamma och en fantastisk kämpe <3
Skicka en kommentar