Jag HATAR min kropp.
Loke fick följa med sin bästis hem efter skolan, så efter lunch när mannen åkte och jobbade tyckte jag att jag lika gärna kunde fara till Sala med Telma för att handla födelsedagspresenter.
Parkering fanns alldeles närmast gallerian, så det blev inte långt att gå. Med Telma i barnvagnen gick det lättare, lite som en kamouflerad rollator.
Jag hittade vad jag skulle ha och även ett par superstretchiga jeans till mig själv slank med.
Tillbaka till bilen.
Då tänkte jag att det vore ju oerhört korkat av mig att åka förbi Willys utan att ha storhandlat denna månad.
Jag kan lika gärna gå in där och fylla en kundvagn.
Det var länge sedan jag storhandlade själv.
Jag satte Telma i en kundvagn och gick in.
Redan då började det bli svårt. Jag fick en sån där kundvagn som drar totalt snett. Svintung att dra framåt även om den är tom.
Men jag fortsatte in i affären, började fylla kundvagnen. Potatissäckar, massor av limpor, bröd, kött...
Det tog stopp.
När jag kommit knappt halva rundan i affären kände jag att det inte gick längre. Jag orkade inte dra kundvagnen, men jag var tvungen att hänga över den för att mina höfter skulle orka bära min tyngd.
Jag fick panik. Det snurrade i skallen, jag svettades, värken i lederna brände och tårar av frustration brände bakom ögonlocken.
Jag tog närmaste vägen till kassan, fick upp mina varor och betalade och tog mig ut till bilen. Jag minns inte ens vad allt kostade, eller ens riktigt vad jag handlat, ville bara hem.
Jag fick in allt i bilen och började köra hemåt, men halvvägs hemma stannade jag.
Ville bara skrika rätt ut över att jag inte har kontroll över smärtan i mina leder.
Jag satt stilla i bilen vid en parkeringsficka, försökte slappna av, vila, lugna ner mig. Ångest. Jag orkar inte köra hela vägen hem!
Jag tog upp telefonen och ringde mannen. Grinade. Bröt ihop. Vi skulle ha hjälpts åt att handla, men jag orkade inte vänta. Jag orkar aldrig vänta.
Det kändes bättre efter att jag fått gråta av mig lite.
Jag startade bilen och körde den sista biten hem.
Mina stora duktiga barn fick hjälpa mig att få in det jag handlat och de var så snälla och plockade in varorna i kyl och frys.
Men det är fel. Det ska inte vara så. Det är jag som ska hjälpa dom.
Jag vill inte vara så här.
Jag vill blunda och köra på. Bita ihop, inte låtsas om.
Men just nu vill jag bara ligga på soffan.
5 kommentarer:
Det är OK att vilja ligga på soffan - du måste lägga dig på soffan ett tag och bara hämta igen dig. Jag vet att man inte vill vara den som behöver hjälp av sina barn, man känner sig som världens största fail som förälder när man har såna här dagar. Och sen att barnen ska behöva bära bördan av "en klen mamma" känner jag ofta dåligt samvete för...
Ta hand om dig, kram!
@livetsomlisa, tack Lisa. Det är konstigt hur man fungerar i hjärnan, jag skulle ju utan att tveka säga så till vem som helst, att man FÅR vila, men inte till mig själv. Ta hand om dig själv med, jag vet att du har det svårt. Kramar <3
Det är ok att ta det lugnt. Var rädd om dig. <3
Ja fy vad din blogg blivit tråkig,jämmer och elände hela tiden:). Skämt åsido,Livet är i något avseende alltid orättvist.
Kämpa på kära Du.
En som följt dig många år
Ja jag håller med dig, det är så förbannat lätt att säga det till andra men sen själv... ja - som du säger "stupid is as stupid does"! Vad hopplösa vi är! Men jag har iaf satt ner foten ordentlig här hemma efter en stor bukoperation som denna så kan jag inte riskera nåt och har liksom inga marginaler... Tänker på dig och läser även om jag är dålig på att kommentera
Kram <3
Skicka en kommentar