onsdag 13 mars 2013

Om ortopeder och fina vänner

Inte blev det så mycket städat som jag hade tänkt mig idag, men jag lyckades i alla fall vika undan de senaste månadernas tvättångest.
På eftermiddagen ringde ortopedmottagningen äntligen upp.
Jag frågade när jag beräknades kallas. Det var ännu inget inplanerat besök för mig, men efter lite tjat så bokade hon in mig på första lediga tiden.... ...den 17 april. Över en månad dit.
Jag passade på att fråga vad läkaren jag skulle få komma till hette och fick ett bekant namn till svar.
Det var den ortopeden som först vägrade mig en remiss på felaktiga grunder till ortopedtekniska och som gav sig först efter att han fått en tillsägelse från patientnämnden.
Jag kände inte för att träffa honom igen. Han tycktes ha den generella uppfattningen om att har man ehlers danlos syndrom så är det ingen ide att försöka göra något, det är bara att gilla läget.
Skulle jag träffa honom angående höfterna skulle det kännas lite lätt infekterat och förutbestämt redan från början att inga möjligheter behövdes undersökas.
Tack och lov fanns det en annan ortoped tillgänglig samma datum som jag blev uppsatt hos.
Men en månad känns ändå långt.

Efter middagen kom mina fina vänner med barn och hälsade på, grattade Ellen och fikade.
Oj vad jag behövde det sällskapet, men jag behöver en spark i arslet för att ta mig för med att vara social!
Tack för att ni finns och tack för blommorna <3




3 kommentarer:

Monica sa...

Vilken tur att du slapp den ortopeden. Det kluriga i att operera någon med EDS är att för det första riskerar höften att hoppa ur pga ledbanden töjs ut. Det andra är läkningsprocessen som kan utebli (läs gummigummans blogg). Därför undviker man det. Men detta är ju individuellt. Jag hoppas verkligen att de kan hjälpa dig med dina höfter.

Om du har brutit något tidigare eller gjort någon annan operation så underlättar det för ortopeden om du berättar det. Gick läkningen som den skulle så är det inga större problem att operera. Lycka till nu.

mumari.com sa...

@Monica, jag är ju en väldigt otålig människa, så jag blir mycket stressad över att inte veta om det går att operera, jag hoppas det, tror jag, men jag vet inte om jag skulle våga. Just nu är väntan på ett svar mest stressande. Måste jag acceptera problemen vill jag veta det helst igår.
Jag har opererat höften två gånger tidigare, fast på utsidan. Läkningen gick fint, men resultatet uteblev helt. Det enda jag fick var fula jätteärr och mer värk. Även fingrarna har jag opererat och där gick läkningen också bra. Jagförkortade senorna. Men de blev uttänjda igen så fort att operationen var meningslös.
Kram på dig!

Sandra sa...

<3