Nio dagar kvar.
Nördigt men jag räknar ner dag för dag och har gjort så de senaste veckorna tills dagen då en ortopedspecialist ska titta på mina höfter.
Det känns så himla avgörande.
Exakt vad är felet. Exakt vad är det som låter. Exakt vad är det som gör så ont att det svartnar i huvudet.
Och framför allt, kan man göra något åt det?
Samtidigt så inser jag att chansen att ett besök hos ortopeden ska ge alla svar inte är allt för stor.
Men jag hoppas. Och är nervös.
Jag måste fortfarande gå med kryckan. Jag kan gå lite inne utan, men det skär och hoppar och far inne i höfterna så det är sällan värt det.
När jag är på affären i byn, och stöter på folk jag är sådär lite halvbekant med blir situationen lite jobbig.
Folk frågar ofta spontant vad jag har råkat utför! Såklart. Har man kryckor har man antagligen brutit ett ben.
Jag blir inte på något sätt sårad eller tar illa vid mig, jag vet bara inte vad jag ska svara, för det enkla, snabba och självklara svaret finns inte.
Och jag vill ju inte ta upp någons tid med en komplicerad förklaring när frågan bara kom i förbifarten.
Det händer till och med att jag undviker folks blick och beter mig som att jag har bråttom för att de inte ska känna lika stor lust att fråga.
Men så kom jag på att jag kan verka direkt otrevlig när jag gör så.
Och det är ju inte det att jag tar illa upp, det är bara.... ...komplicerat.
Jag antar att jag vänjer mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar