...som jag skrev på min facebook igår.
Jag kände mig faktiskt lite mindre förkyld när jag vaknade igår morse.
Hösten är min favoritårstid och det jag saknar mest sen min kropp slutade samarbeta är att gå i skogen.
Så jag frågade om inte mannen kunde köra mig på fyrhjuling ut i skogen så kunde jag plocka svamp. Jag har sett på facebook att trattkantarellerna har kommit, och de är ju enkla att plocka tänkte jag. Hittar man en hittar man hundra.
Så var inte fallet i vår skog. Vi åkte länge och skumpade innan jag till slut såg en vanlig gul kantarell. Jag plockade den och gick runt så gott jag kunde och letade efter fler.
Eller, jag mer kröp fram tills jag hittade en tjock pinne som jag kunde ha som krycka. Mannen tyckte vi skulle ge upp men jag vägrade åka hem med bara en kantarell.
Jag ramlade när jag tog tag i en allt för torr gren som gick av. Jag blev så jävla arg och ledsen att när mannen hann fram till mig låg jag och störtgrinade högt. För att jag gjort mig illa trodde mannen. Han hjälpe mig upp och sa att nu åker vi hem. Men jag grinade som ett barn och vrålade att jag ville plocka svamp! Jag ville i alla fall få ihop till en kantarellmacka!
Så vi åkte vidare och jag spanade från fyrhjulingen på krokiga stigar.
Några kantareller till hittade jag, och gick tillslut med på att åka hem.
Allt gjorde jag mot bättre vetande och till slut hängde jag över mannens rygg för jag kunde inte hålla mig upprätt fast jag satt.
Dumt. Dumt.
Och jag vet att jag får skylle mig själv. Det är den värsta dumheten, att jag får skylla mig själv.
Jag kröp in i huset när vi kom hem och låg på soffan proppfull med värktabletter resten av dagen. Förkylningen blev värre och att nysa blev som en explosion i min korsrygg.
Jag fick besök av Rådjurs-Hanna på eftermiddagen och skämdes verkligen där jag satt i soffan i fula mjukisbyxor och osminkad och värkig.
Det var inte ens värt de få svamparna jag hittade och jag ångrar fortfarande att jag tjatade mig ut i skogen.
Idag och jag ännu mer förkyld. Och jag måste åka och besikta bilen strax.
När ska jag lära mig att hejda mig? Att inse mina begränsningar? Hur ska man kunna acceptera det?
1 kommentar:
Det är svårt men hur jobbigt det än är så vänjer man sig till sist. Men det måste få ha sin process tills man accepterar det. Man får göra upp med sig själv om det är värt all smärta. Jag har gått igenom denna process flera gånger och tycker det är lika jobbigt varje gång. <3 <3
Skicka en kommentar