inskolning

Vilken morgon.

Telma skulle ha sin första inskolningsdag på dagis idag. Och när vi gått upp och jag far i full färd med att få iväg de stora barnen till skolan kom jag på att sotarn skulle komma på morgonen.

Jag låg i princip hela dagen igår, så det var inte det lilla diskberget på köksbänken och stök överallt.

Jag kände mig bättre i ryggen när jag vaknade så jag gjorde en intensiv snabbstädning i köket, och hann precis klart innan sotarn kom.

Sen klädde jag ut mig till människa och gjorde i ordning Telma.

Telma som är tre år och trotsig. Telma som klädde av sig allt jag klätt på henne och ville åka i Lokes morgonrock istället.

När vi väl enats om kläder vägrade hon ha jacka och skor på sig och sådär bråkades det medan klockan stressade fram.

Tillslut kom vi ut i bilen, jag spände fast Telma i bak och backade ut.

*bonk*

Jahaja, jag backade över den där stenen jag snubblade på tänkte jag.

Framme vid dagis insåg jag att det inte var en sten jag backat över, det var min krycka som jag lagt på marken medan jag satte Telma i bilen.

Jobbigt. Jag hade verkligen behövt min krycka som stöd, men det fick gå ändå.

Jag hade också behövt min jacka som blev kvar hemma kände jag när jag insåg att vi skulle vara ute hela förmiddagen. 

Jag bet ihop. Det vat kallt trots att jag hade en tjock kofta på mig. Så jag stod där ute och tittade på min älskade unge som lekte och trivdes på en gång. Jag tror att jag var väldigt bra på att låtsas att jag inte frös eller hade ont.

Inskolningen för Telmas del gick så fantastiskt bra, jag lovar att hon inte märkt om jag gått därifrån en stund.

Hon hittade sin "plastkusin" Billy som är två år också, någon hon kände igen.

Före lunch åkte vi hem, stel och kall som sjutton stapplade jag till bilen. Saknade min jacka i dubbel bemärkelse eftersom mitt visakort låg i den och soppalampan i bilen började lysa när jag startade den.

Men vad vore livet utan chansningar?

Hem kom vi i alla fall.

Jag ljuger inte om jag säger att det känns som att jag kommer att dö ihjäl mig vilken sekund som helst. Korsryggen känns som ett stort bultande köttsår och höfterna skär för varje steg jag tar.

Och så fort jag står eller sitter upp så kommer den sprängande huvudvärken tillbaka.

Det var samma sak hela dagen igår, låg jag ner försvann huvudvärken nästan helt, men kom tillbaka så fort jag var uppe och rörde på mig.

Jag vill att den ska försvinna helt nu! Jag har liksom ett liv också och kan inte bara hålla på och okynnesligga i tid och otid.

Imorgon är det inskolning igen, tills dess ska jag ha letat rätt på min vinterjacka.