Läget

Ja jag vet, det är tyst här.
Jag är så in-i-helvete-trött. Less.
Ryggen vill inte bli bättre. Det värker, strålar i plötsliga kramper ner i benen, halva benen domnar till och från och även övre ryggen är trött och ond.
Jag har som inte mycket roligt att dela med mig av, energin, var tog den vägen?

Jag väntar på samtal, besked, kallelser, röntgen, kors och tvärs. Det mesta är utom min kontroll och jag hatar att vänta.
Så är läget. Så ni vet.

Något gammalt, något nytt

Lite mer människa idag.
I söndags var det sånt vackert sensommarväder att jag blev alldeles rastlös. När mannen kom hem såg jag till att han körde mig ut i skogen på fyrhjulingen. Kan man inte gå själv så får man ordna det för sig.
Vi hade picknick i ett litet jakttorn.
Mycket mysigt.
Men jag höll på att tuppa av i skogen. Det skumpade så på vägen dit, och den där förbannade värken i ryggslutet blev så illa att det bara svartnade för ögonen.






Igår tog jag det bara lugnt hemma med Telma medan resten var i skolan/jobbade.
Jag återupptog mitt projekt från i våras, döskallesjalen i lace-garn från Drops.
Den tog så lång tid att göra eftersom garnet är så tunt att jag lade den åt sidan i våras.
Imorse blev den färdig och jag ser att den var värd all tid den tog!
Så himla mysigt garn! Tunt men supermjukt! Och efter blockning blev den perfekt!




Nu kom Loke precis från skolan och jag ska plocka fram lite mellanmål!
Före lunch idag åkte jag och Telma och handlade, jag såg att det var rea i byns klädbutik, så vi kikade in där.
Och jag kom ut med strumpor till mig och Telma, ett par jeansleggings och en skjorttunika till mig själv.
Skjortan kommer bli en favorit, märket är Capri Collection.

Helgen

En helg har snart gått.
Mannen var ledig i fredags och medan barnen var i skolan åkte vi till Jula och Biltema och Ica Maxi för att handla saker vi behövde. Också ett bra tillfälle att provköra min bil som mannen lagat.
Och ett ypperligt tillfälle att provköra rullstolen. Mest mentalt. Att våga. Jag var tvungen att göra det så fort som möjligt bland folk, annars hade den stått och samlat en massa ångest.
Den gick faktiskt in i bakluckan på min volvo utan att vi behövde ta av hjulen eller fälla ihop den.
Det är så mycket blandade känslor kring den där stolen.
Det var jättesmidigt att köra den inne i affärerna. Att kunna titta på allt jag ville titta på utan att kämpa mig fram som en halt Ringare i Nottredam med krycka. Att inte behöva gå stånkandes av smärta med myrsteg när man kommit till slutet av affären.
Samtidigt så tänker jag; Betyder det här att jag ger upp? Att jag slutar kämpa? Att jag lägger mig platt för värken? Att jag är bekväm? Att jag borde bita ihop mer och traska på för jag KAN ju ta mig fram med kryckan?
Dubbelt, hur ska man veta? Jag vet bara att det var en befrielse för kroppen. Att slippa gå med höftleder som kraschar som mortlar.
Och snabb var jag! Den är så otroligt lätt att köra! Telma satt bitvis i mitt knä och det gick hur bra som helst.
Och faktiskt, det var nog ingen som tittade konstigt på mig.

Vi handlade det vi skulle, bilen gick som den skulle och vi åkte hem.


Vi åkte hem och jag hoppade in i bakluckan på min bil och satte fart med att tona rutorna i bak. Jag har något konstigt behov av att göra sådant som trettiofyraåriga fyrbarnsmammor normalt inte brukar göra.

Tanter ska lämna såna här saker till ungdomar med epatraktor. Egentligen. Jag fick ungefär trehundra vredesutbrott där inne i bakluckan innnan jag var färdig, gick in och lagade mat och satte mig med mannen på verandan och tog en drink.
En vacker fredagskväll på verandan.

 




Och barnen hade krig i vardagsrummet. Herregud vilket tjafs vi har haft sen jag fick hem min rullstol.
Alla vill köra den. Alla barn är kung på att köra rullstol nu och kan gå över lik för att få låna den.
Varför kan inte jag känna samma glädje?

Fredagen blev kväll och nattis och på lördagen vaknade jag med värk utav bara helvete.
Övermodig sen det gått så bra att köra rullstol i affärer tänkte jag testa att köra utomhus. Inte för att jag behöver det hemma, hemma kan jag gå och halta och om jag ramlar omkull är det ändå ingen utomstående som ser och jag behöver skämmas inför. Men jag ville testa gränserna.
Det gick att göra både på gräs och grus. Men efter några meter med lösa och knakande axlar insåg jag att jag inte klarar det själv. Ändå fortsatte jag att träna.
Mitt på dagen åkte jag och småbarnen med mannen för att han skulle leta reda på några rishögar på diverse skogsvägar som han ska åka och flisa med flishuggen i veckan.
Värken i axlarna blev värre och värre och när vi skumpade runt på knöliga skogsvägar fick jag bita mig i läppen för att inte skrika högt när ryggen slog ihop för varje gupp.
Det blev med åka än vad vi hade räknat med och jag har nog aldrig varit så mör efter en biltur.
Jag är fortfarande väldigt svullen sen jag fick bakluckan i korsryggen i torsdags, och efter detta blev det ännu värre.

Kvällen blev lugn och idag jobbar mannen och Loke fick följa med. Jag gör nog inte många knop idag, jag tar mig inte riktigt framåt så smidigt som jag skulle önska så jag tänkte bara ta det lugnt och kanske virka lite.
Imorgon är vardagen tillbaka igen!

Rullar fram

Imorse var det inte min dag.
Jag fick iväg de tre äldsta barnen till skolan och sen klädde jag och Telma på oss för att åka till hjälpmedelscentalen i stan och hämta ut min Pantherarullstol.
Jag satte in Telma i bilstolen, plockade ut lite grejer från bakluckan på min nya bil och lade dem i bakluckan på min gamla 940.
Pang så for den bakluckan igen av sig själv, i mitt huvud.
Aj.
När jag startade min "nya" bil kände jag att det luktade bensin så jag öppnade huven och tittade. Jo, det som sprutade ut bensin från ett ställe i motorn. Jag har beställt packningar dit men trodde att det skulle hålla tätt tills jag hämtat ut dem.
Bara att stänga av bilen och flytta över Telma och barnstol och lite andra saker till min gamla volvo. När jag tog det sista från bakluckan på nya bilen for även den igen utan förvarning och jag fick den rätt i korsryggen. Gjorde ännu ondare än när jag fick den andra backluckan i huvudet och det känns rejält än.
Ilsken satte jag mig i min gamla risiga bil och åkte. Det kändes lite som att dra på sig ett par gamla underkläder.
Halvvägs in till stan ringde arbetsterapeuten och frågade bar jag var någonstans, de stod och väntade på mig.
Jag hade tagit fel på tiden och fick trampa gasen i botten.
Vi hann med justeringarna som skulle göras och nu har jag precis kommit hem, och jag har hämtat ut delarna till min bil så vi kan laga den.
Väl hemma han jag bara vända ryggen mot rullstolen så hade Telma hunnit lära sig att manövrera den åt alla håll!
Helt otroligt!
Min lilla unge körde den som hon inte gjort annat, och jag själv får tilt i huvudet och måste tänka när man ska svänga.
Jag lade upp en film på Instagram på henne när hon kör.



(Bara en skärmdump)

Nu ska jag försöka vila bort lite värk innan jag ska fortsätta med vardagen!

Onsdag

Onsdag, och Loke har börjat skolan på riktigt.
Mannen var ledig på förmiddagen och vi passade på att uträtta lite ärenden i stan.
Och lunchade på Max.



Jag köpte skor till Telma och Loke på skopunkten och sen började vi åka hem.
Strax innan vi kom ut ur stan upptäckte vi att Telmas snuttar var borta. Panik.
Så vi vände och åkte tillbaka till Max och frågade efter dem. Där var de inte. Då åkte vi till Biltema, jag fick en flashback att Telma lagt ifrån sig dem vid kassan.
Jag frågade vid kundtjänst om de hittat några snuttetrasor och mannen som stod där tittade i en låda, tog med spretiga fingrar upp något och mumlade att de hittat nå slags.... ...underkläder....
-Det är Telmas snuttar! ropade jag glad. Hon har ju lite udda val av snutte, en svart spetssjal och ett spetslinne med fjärilar :)

Så kunde vi åka hemåt igen.

Eftermiddagen har lunkat på och jag har ont, ont, ont.
Jag fick en kallelse med posten, till Karolinska Sjukhuset. Jag har ingen aning om varför jag ska till ett sjukhus i Stockholm, så jag ringde och fick en tid i morgon bitti då en sköterska ska ringa upp.

Imorgon bitti ska jag också till hjälpmedelscentralen och hämta ut det där vrålåket. Undrar om jag ser fram emot det?

Skolstart och skogspromenad

Ja, skolstart var det idag.
För de två äldsta barnen kör skolan igång på riktigt från och med idag, medan Loke bara hade en träff med sina nya fröknar en stund på förmiddagen.
Men lyckligast över att få följa med till skolan var Telma. Hon svarade noggrant på alla frågor som fröknarna ställde till Loke.
När samtalet var avklarat stannade vi kvar en stund på skolgården så Loke och Telma fick leka lite.









Hemma igen tog jag tag i diverse inomhusmåsten, men blev så rastlös att jag kläckte den smarta iden att gå ut på promenad i skogen med Loke, Telma och Bob. Jag älskar skogen. Jag älskar att plocka svamp.







Det gick ganska bra att gå med kryckan i ena handen och Bob i koppel i andra. Han må vara ganska ouppfostrad, men han brukar inte dra i kopplet när just jag håller honom.
Värre var det med Telma som plötsligt kom på att Björnen bor i skogen. Hon har en ganska stor obefogad björnskräck.
Så hon vägrade att gå.
Det slutade härligt nog med att jag fick knyta Bobs koppel om min midja och försöka bära Telma på min höft hem medan jag balanserade med kryckan.
Vad trodde jag?
Släppte jag ner Telma och försökte övertala henne att bara hålla handen, slängde hon sig på marken och gallskrek och sparkade av sig stövlarna.
Jag känner mig slut nu, Telma har i vredesmod somnat på soffan, och jag har fått min efterlängtade skogspromenad, några kantareller och suger efter fler skogspromenader är rejält stillat.
Bäst att ta tag i tråkigare saker nu.

Nytt

Söndag och en helg som blev bättre.
I lördags förmiddag for vi in till stan för att lämna in mannens telefon på lagning. Alina System kunde laga den på stört, högtalaren behövde bytas, bra och snabb service!
Det skulle ta 1-2 timmar så under tiden lunchade vi i Gränby och handlade lite.



Jag köpte mig ett linne och nya underkläder och present till barnens kusin som har kalas idag.
När vi hämtat ut den färdiga telefonen gjorde jag en sista shoppingrunda, i en bilaffär!
Jag har länge tänkt att jag måste byta bil, jag är verkligen inte den som är kräsen och måste åka runt i nya fina bilar, min gamla volvo 940 har funkat utmärkt för mig, men, den har börjat rosta och framför allt så har jag svårt med kopplingen sen kroppen blivit sämre.
Så jag har köpt mig en volvo med automat! Åh så välbehövligt!
Jag och mannen har varit lite oense, han tyckte att jag skulle ha en nyare och modernare bil, jag höll inte med för jag åker så lite. Jag vill ha en billig bil. Bara den inte är så rostig.
Så det blev en volvo 850 med automat och jag är nöjd!
Kändes lite konstigt att åka in till stan för att lämna in en telefon och köpa kläder, och spontant åka hem i en "ny" bil.




När vi kom hem blev det stressigt, göra ordning oss och alla barnen för att åka på kräftskiva hos mina föräldrar.
Mina bröder och deras familjer var där och vi hade så trevligt. Den regniga förmiddagen hade blivit solig eftermiddag.
Jag knäppte tyvärr nästan inga kort, men min tvillingbror fångade jag på kort i alla fall :)



Jag tror att det var han som tog de starkaste och friskaste generna och jag fick det som var "left over" ;)

Det blev en trevlig kväll med mycket prat och goda kräftor och jag och mina syskon åkte hem med en varsin delikatesslåda med italienskt som var mamma och pappas födelsedagspresent till oss.

Idag blir det kalas igen på eftermiddagen.
En bra helg ^^

Jo

Hej och god morgon.

Dåligt med uppdateringar var det här.
Just nu känns det som jag bara försöker få dagarna att gå. Trött och värkig men ändå som hyperaktiv.
Min hjärna letar frenetiskt nya saker att distrahera kroppen med.
Periodvis tror jag att jag lärt mig att acceptera och leva med all värk, andra perioder kommer verkligheten ikapp och jag blir så less att jag bara vill vråla rakt ut eller krypa ner i sängen och bryta ihop.
Just nu den sistnämnda perioden och jag mår skit. Osocial, allt är jobbigt. Jag skäms och får dåligt samvete för mina vänner som jag hör av mig till allt för sällan.
Jag flyr in i min pysselvärld, syr och målar som besatt.

I förrgår fick jag trevligt besök av min granne. Gud så skönt det var med okomplicerat fikabesök och en pratstund, jag behövde det, varför orkar jag inte själv ta initiativ?
Igår hade Loke sin bästis här på kvällen, och killarna fick pizzamiddag i Lokes rum.
Själv sydde jag och målade. Jag testade att blanda egen "chalk paint", färg och gipspulver, och målade en liten byrå i Telmas rum.
Sista lagret målade jag i skum belysning, så jag vet inte riktigt hur resultatet blir, men jag ska vsa senare.

Idag vaknade jag halv sex av värk, gick ner och tog värktabletter och lade mig på soffan. Resten av familjen sover än.
Vi ska åka till stan på förmiddagen och få mannens telefon lagad, och på eftermiddagen ska vi åka till mina föräldrar på dn årliga kräftskivan med mina bröder och deras familjer.
Det ser jag fram emot och hoppas på att kroppen skärper till sig tills dess!

Grattis Loke

Så har vi varit upp i ottan och morgon firat vår lilla Loke som fyller sju år idag!
Oj så han såg fram emot att öppna sina paket!







En groteskt stor kranbil som han länge önskat sig:



Och en Darth Vader-transformers:



Nu leks det för fullt!

Och jag tänker tillbaka på dagen då Loke föddes. Han stannade minsann kvar i magen till utsatt tid för planerat snitt till skillnad från Alfred och Telma som kom flera veckor för tidigt.
Vi gick upp klockan fyra på morgonen, de stora barnen hade vi lämnat hos mormor och morfar dagen innan, och vår kära hund Dumper lämnade vi hos svärföräldrarna på vägen till sjukhuset.
Vi hade tid för kejsarsnitt klockan sju på morgonen och jag var fastande, hungrig, sprängtjock och ilsken.
När vi blev inskrivna fick jag sterila kläder och dropp.
När jag blev inkörd på operation fick vi veta att det blivit uppskjutet. Först vid halv två på eftermiddagen blev det äntligen snitt och jag hann mordhota personalen tusen gånger på grund av hunger innan.
Jag var vaken under snittet och vi fick vår lilla Loke.
En natt stannade vi på bb innan jag lyckades låtsas att jag mådde så pass bra efter snittet att personalen ville skriva ut mig. Jag gjorde vad som helst för att få komma hem!
Sju år sedan...

Förresten kan jag berätta om Lokes stora, konstiga sår att det snart har läkt. Jag fattar fortfarande inte vad det var för något, men jag såg att läkaren skrivit i journalen att det eventuellt var Pemfigus (?).
Hoppas att det inte är något som kommer tillbaka.

Tisdag

Hej och hå vad tiden går och liten blir större!
Imorgon fyller vår Loke sju år.
Idag var vi och köpte den sista presenten till honom.
Svårt att hitta på något bra tycker jag som egentligen anser att redan har på tok för många leksaker!



På eftermiddagen var jag hos sjukgymnasten.
Hon kikade på mitt knä.
Trots att mina knän varit i stort sett problemfria så var knäskålarna tydligen väldigt mycket lösare än vad de är på en normal människa.
Hon klämde och kände, jag var visst svullen bak i knävecket och öm där. Jag förklarade också vad som samtidigt hände med foten när knäet gjorde så där vansinnigt ont, att det var som något drog från knäet ner till utsidan av foten och gjorde ont. Och efter det har jag haft svårt att vinkla upp foten.
Hon trodde att knäskålen gått ur led, eller delvis ur led, och då kan en nerv och sena som är fäst vid knäskålen bli lite skadad och påverka ända ner i foten på precis det stället.
Hade knäskålen gått ur led på en normalrörlig människa hade det blivit betydligt större skador, men eftersom min är så lös ändå blir det inte lika dramatiska följder.
Inte så mycket att göra åt mer än att försöka förebygga att det händer igen, tänka på hur jag sitter och rör mig och inte stå på knä.
Hon tyckte att jag borde ha knästöd för att stabilisera knäskålarna och hon var nästan förvånad över att detta inte hänt tidigare.
Jag har lindat knäet med ett stödbandage nu och hoppas att värken ger sig i det snart.

Medan jag var hos sjukgymnasten skickade jag ut mannen i skogen för att plocka lite kantareller, och när jag kom hem gjorde jag västerbottenpaj och sallad till middag, perfekt till kantarellerna!

I mitt nötskal

Smidiga jag..
Jag kan inte ta det lugnt. Går inte. Så när jag virkat färdigt på förmiddagen satte jag mig i Lokes rum och sorterade leksaker och lego. Som vanligt såg man inte ens golvet i hans rum för alla saker.
När jag var färdig med det målade jag om en lite träsoffa som jag tog hem från svärföräldrarna förut för de tänkte slänga den annars.
Den var liksom guldgullaserad och har fyllt sin funktion i Lokes lekrum, slukar många leksaker under sofflocket.
Jag målade den vit med lite färgslattar som blivit över efter andra projekt. Sofflocket klädde jag med en pläd.



Sen var klockan helt plötsligt jättemycket och jag fick kasta mig i bilen och åka till sjukgymnasten.
Snopen blev jag när jag stressad anmälde mig i kassan och dom sa att hon inte var där idag. Jag hade visst tagit fel på dag och skulle vara där imorgon samma tid.

Det var bara att åka hem igen.
Dessvärre hade adrenalinruschen lagt sig och eds-kroppen tagit över när jag kom hem, så det var så lagom lätt och roligt att slutföra det jag påbörjat i lekrummet.
Jag orkade inte färdigt helt. Men nu har Loke och Telma en liten myshörna vid den lilla soffan, och jag har kopplat in en liten tv med playstation och dvd, så kanske jag får titta på vår tv i vardagsrummet ibland!

Mitt knä har känts nästan helt okej under dagen, men nu på kvällen börjar det värka ordentligt igen, djupt inne i knäet. Konstigt att jag alltid tror att det som kan rasa på mig redan har rasat, att det inte kan bli så mycket mer. Att jag aldrig lär mig.

Änglakanin vill flytta hemifrån

Efter mycket velande hit och dit, jag har bestämt mig för att sälja den senaste Ängel-Kaninen.
Jag har lagt ner oerhört mycket jobb på hennes kläder.
Hon är sydd i linnetyg och har broderade ögon och broderad nos i en fin gammal broderitråd som jag tror är spunnen av lin.
Hon har en cremevit skir klänning med spets och knappar i livet som går att knäppa upp. På ryggen av klänningslivet sitter små vingar fastsydda.
Under klänningen har hon mamelucker i samma färg med spetskant.
På fötterna har hon små ballerinatofflor som jag har virkat.
Alla kläder går att ta av och på och hon är olekt.
















Med tanke på hennes kläder som jag har sytt med många detaljer så väljer jag att sätta ett ganska högt pris. Jag har funderat och funderat angående detta och pratat med ett par vänner om detta.
Jag har svårt att värdera saker jag själv har gjort.

Hon kostar 500:- + eventuell frakt, annars får hon inte flytta hemifrån utan får stanna i Mumaribo där hon föddes.

Ps: Telma frågade vad hon heter och jag berättade att hon heter Sally!

Måndag

Måndag, ny vecka, hösten närmar sig och det känns i luften,

Igår kväll gjorde jag något konstigt.
Jag skulle sätta mig i soffan, eller halvlägga mig, och satte först ner ena knäet i soffan, lade tyngden på det och liksom vred mig till sittläge i soffan.
Något hände i knäet och jag började skrika rätt ut i panik av smärta. Mannen och barnen kom springande men visste inte hur de skull hjälpa mig, det gjorde så förbannat ont att jag bara skrek och hackade tänder och blev kräkfärdig i flera minuter.
Rätt var det var gick den akuta skriksmärtan i knäskålen över och jag kunde bete mig normalt igen. Fortfarande ont inne i knäet och som på en sträng från knäskålen ner längs smalbenet och till utsidan av foten, men det som gjorde att jag skrek som en vettvilling och ville kräkas hade gått över.
Och inget konstigt syns på knät, inte ens öm från utsidan.
Samma sak höll på att hända igen när vi gick och lade oss och jag kröp på knä i sängen för att rätta till lakan och täcke, men jag hejdade det på något sätt.
Konstigt och obehagligt, jag som alltid sagt att jag har knasiga leder i hela kroppen, utom just knäna.
Idag gör det fortfarande ont djupt inne i knäet, men inget som inte går att härda ut.
Jag ska till sjukgymnasten i eftermiddag så jag får väl fråga henne vad hon tror hänt i knäet.

Annars så tänker jag fortsätta på lugna gatan om det går idag. Kroppen har fortfarande inte hämtat sig sen vi renoverade verandan och jag har obehagliga domningar och smärtor i korsryggen, svansen och nedåt.

Jag håller på att virka lite, jag har lyckats virka en liten sko till ängelkaninen och ska försöka göra en till likadan.



Dumt att göra sånt man ska ha två av på en höft!




Det är flera som har hintat om att de gärna vill köpa denna kanin, och jag kommer att lägga ut den som säljes, men jag måste bara komma på vad jag kan ta för den, jag har ingen aning mer än att det är väldigt mycket jobb nerlagt på den!

Loppat

Mindre bra dag idag. Jag kunde lätt avvara min kropp från midjan och nedåt.
Men vi har i alla fall varit en liten tur på en mysig loppis idag!
Och tänk, på loppisen väntade en liten present på mig. Den sötaste vetekudden jag har sett! Med ett litet rådjur på och doft av vanilj. Så härligt retroläcker och den kommer bli perfekt att värma ömma punkter med! Tusen tack <3

En gammal kotavla köpte jag också och en söt liten emaljerad kanna.



Kannan matchar precis den gröna lilla mjölkkannan som jag köpte till Telmas leksakskök förra sommaren och när jag kom hem såg jag att det var samma märke.






Nu blir det inte många mer knop gjorda, jag tänker lägga mig på kökssoffan på verandan och bara vara.

Hur många kaniner behöver vi egentligen??

Idag tog jag ut symaskinen på verandan, eftersom det helt oväntat blev vackert väder, så satt jag där och sydde klart den senaste kaninen och kläder till den.
Denna kanin blev sydd i linnetyg och fick en spetsklänning med små ängelvingar. Jag lovar att klänningen gav mig en hel del grå hårstrån när jag sydde den!
Dessutom har något hänt med min symaskin, den vill inte smyga med gasen utan kör fort utav bara h-vete när jag snuddar vid pedalen.
Måste åtgärdas på något sätt!!







Under klänningen har kaninen små mamelucker med spets.










Nu är frågan, hur stor kaninfamilj behöver vi här i Mumaribo? Det dräller av kaniner överallt nu!
Kanske jag ska sälja denna?

Om plastkoperation och mystiska sår

Oj vilken lång dag det blev.
Jag, maken och Telma åkte in till stan mitt på dan. Vi lunchade och uträttade lite ärenden innan jag hade tid på sjukhuset.

Idag var det plastikkirurgen jag skulle träffa.
Jag fick remiss till ögonmottagningen av min förra husläkare på grund av att mitt vänstra ögonlock och ögonbryn hänger ner. Och när jag är koncentrerad eller trött hänger det så pass mycket över ögat att sikten blir som skymd och det är jobbigt att hålla det öppet ordentligt.
Ögonläkaren jag träffade i våras remitterade mig vidare till plastikkirurgen på grund av min eds, att han inte var säker på att resultatet skulle bli bra om inte en expert gjorde det. Och på plastik går dom in uppe i hårfästet istället för att skära vid ögonbrynet och risken för fula ärr minskar.
Plastikkirurgen jag träffade idag tyckte att det skulle kunna fixas snyggt, med ett litet lyft. Däremot kunde han inte lämna några garantier för hur länge det skulle hålla, förr eller senare kommer det troligen att hänga ner igen, i synnerhet som att min hud är så elastisk.
Men jag vill ge det ett försök, det är inte bara ansträngande, jag känner mig väldigt skev också och tänker noga vilken sida av ansiktet jag vänder mot kameror.
Inom tre månader blir det operation. Tant ska lyfta sig.

Sedan for vi vidare till svärföräldrarna för att hämta Loke och hans kusin som sovit där sen i tisdags.

I tisdags förmiddag klagade Loke på att han hade ont i ett litet sår, bak på låret precis under skinkan. När jag tittade såg det ut som ett litet bromsbett, men det kliade inte.
Imorse såg svärföräldrarna att såret blivit jättestort och Loke som haltade och hade jätteont.
När jag såg det hade det blivit riktigt fult, öppet sår med röda kanter. Säkert sex cm i diameter.
Så jag ringde till akuten i Tierp och de sa åt oss att komma med honom.
Så vi lastade in barnen i bilen, skjutsade hem Lokes kusin och fortsatte till akuten på andra sidan Sverige. Mycket åka.

Väl på akuten blev det en del väntan, ingen dröm med två trötta barn som med gemensamma krafter gjorde allt för att riva både väntrum och undersökningsrum.
Läkaren visste inte vad det kunde vara för konstigt sår, det ser ut som ett stort brännsår. Hon pratade med några andra läkare och kom fram till att Loke skulle få penicillin.
Hon ritade en ring runt såret för att vi lättare skulle se om det ökar eller minskar i storlek.
Blir det större trots penicillin, eller om han får mer ont eller blir hängig måste vi åka direkt till barnakuten. Eller om det inte ser bättre ut om något dygn.
Läskigt, hoppas det blir bättre fort!




Nu är vi äntligen hemma efter lång dag, jag är helt slut.

Pyssel, finfrämmande och läkarsvar

Igår var det en ganska lugn och skön dag med lite småpyssel.
Jag sydde klart kläderna till Kaninpappan. Inte lätt eftersom jag faktiskt var urusel på syslöjden i skolan och bara fick en etta.
Som vanligt så återanvände jag gamla kläder, och kunde på sås sätt ta tillvara på knappslån på en skjorta som Loke hade när han var liten.








Sen gick jag och Telma ut och klippte av lite vattenskott från plommonbusken, raka och fina kvistar, de satte jag i en liten mjölkflaska på verandan och limmade fast pärlor på med limpistolen.



Det ser mer effektfullt ut mot kvällen när ljusslingan lyser upp pärlorna.

En skylt som jag målade för ett par år sedan hängde jag upp på ytterdörren också, istället för en vanlig välkommenskylt.




På eftermiddagen fick vi finfrämmande av bästa Rådjurs-Hanna och hennes små barn. Hon hade med sig fikakorg med hembakt sockerkaka och hemlagad saft!





Och jag fick sniffa liten bäbis.






Jo just ja, jag var ner på vårdcentralen och lämnade ett prov också igår.
Då sprang jag på en läkare som tagit emot remissvaret på ultraljudet av magen. Hon passade då på att berätta svaret för mig; Det visade ingenting, inga avvikelser, allt såg helt normalt ut.
Det kanske låter konstigt när jag säger att jag suckade lite och sa att jag inte hade räknat med att man skulle hitta något, men jag hade hoppats på att man skulle göra det så man kunde veta hur man skulle få bort mina magkramper.
Läkaren förstod det, men nu var det så att inget syntes och det skulle jag ändå vara glad för.

När jag kom hem loggade jag in och läste i min journal. Klickade fram remissen från ul.
Jag blev lite förvånad när det ändå stod att de hittat en "polyp i gallblåsan". En liten en, men ändå.
Och läkaren jag pratade med har skrivit det i en anteckning, att den kanske inte är av betydelse, men att de skulle avvakta svar på provtagningar innan de frågar vidare hur de ska göra med polypen.
Jag uppskattar om de berättar sånt för mig, även om de inte tror att det har med magkramperna att göra.

Men det är väl som det brukar med vården.

Idag ska vi åka till stan, jag ska på läkarundersökning igen, för andra saker, klippkort på sjukan.
Sen ska vi hämta hem Loke också!