Smärtlindring

Idag ringde min husläkare upp. Han skulle ju forska lite i det där med smärtlindring till mig.
Jag hade både hoppats och trott att han skulle komma fram till ett alternativ. Därför blev jag så besviken.
Han hade just ingenting att erbjuda mig.
Jag har provat så många olika, alla Ipren-voltarenliknande preparat slår ut min mage totalt och de har heller ingen effekt på värken i kroppen.
Alvedon har ingen effekt, citodon har effekt ibland, när jag ska sova. Men det är egentligen inte den smärtlindrande effekten som gör att jag kan sova utan det är det faktum att jag blir snurrig och dåsig i huvudet som gör att jag kan tänka bort värken och somna. Dessvärre uteblir den effekten oftast nu, kroppen har väl blivit för van kan jag tänka.

Jag frågade om såna där smärtlindrande plåster som jag hört talas om, men det ville han inte ge mig än, de innehöll så mycket morfin och var så starkt beroendeframkallande. Jag vill ju inte heller gå runt hög på morfin och bli beroende.

Det känns riktigt värdelöst. Just nu begär jag inte ens att värken ska försvinna helt, bara det slutar att bli värre. Bara jag slipper känna hur led efter led kollapsar. Stoppa det liksom!
Och jag vill så gärna få sova utan att hela tiden bli störd av värken.



Så det vi ska göra nu är att invänta röntgen av axlarna och höfterna och hoppas på att det visar något där som är lättare att åtgärda än överrörlighet. Men troligast så kommer inget att synas där och då finns det just inget konkret att bota.
Sen ska jag invänta kallelser till smärtmottagningen igen för grundutredningen och hoppas att de kommer att koma fram till något smärtlindrande även om jag inte ska bli inlagd eller gå på deras "kurser".

Det känns verkligen inte ljust med värken just nu och jag har väldigt svårt att tänka positivt. Jag hoppas på att det vänder snart.
Jag vet inte om EDS går i skov. Gör den det så borde det ju åtminstone stanna upp snart?



- Posted using BlogPress from my iPad

Barnsligt

Eftermiddag. Jag har sovit som en liten griskulting på soffan bredvid Telma. Jag har jävligt svårt att ens erkänna att jag sover en stund på dagen. Jag har alltid resonerat som så att vuxna människor behöver inte sova middag som ett litet barn, det är bara tramserier.
Nu måste jag sova middag när Telma gör det, annars somnar jag klockan åtta på kvällen. Men jag känner mig fortfarande dum och skäms när jag gör det. Men bara att erkänna det är ett steg på vägen!

Men jag har inte bara latat mig, jag har varit ute med barnen också. Synd att det blåser så mycket idag!







Sandlådan. Som en central punkt. Det är där det händer.

Nu ska jag börja förbereda för maten, lax och potatis står det på menyn idag!

Hopplöst fall

Hemma från sjukgymnasten.
Just nu känns det mest bara dumt att gå dit. Eller jag känner mig dum. För varje gång jag kommer dit så har det tillkommit minst en grej sen sist. Någon ny kroppsdel har börjat värka eller någon ny led har börjat glida ur sitt rätta läge.
Jag förstår att det blir jobbigt för sjukgymnasten att veta vad hon ska göra med mig.
Vi fokuserar mest på benen, knäna, att jag ska gå och stå utan att översträcka dem bakåt. Men det ena ger det andra och när jag tycker att jag lyckas med det så börjar höfterna att bete sig konstigt i stället, de knakar och hoppar och värker lika illa som axeln nu så att jag har svårt att sova.
Jag var så desperat att jag till och med undrade om hon inte kunde göra akupunktur på mig mot själva smärtan.
Men sjukgymnasten var inte så säker på att det var bra för mig, det kunde funka med mera akuta smärttillstånd, men det kunde bli värre på min konstiga värk som är långvarig. Och min kropp reagerar ju inte som normalt folks kroppar på någonting.
Jag fick tips om att massera en punkt mellan tummen och pekfingret bara för att testa hur min kropp reagerar på det. Det är tydligen en central punkt och om jag får någon positiv effekt av det kan man överväga akupunktur.
Jag visst inte om att man hade någon sådan punkt där, men när jag klämmer där så gör det hysteriskt ont och det är en knöl där.
Jag ska testa att massera där någon vecka och se vad som händer!

Annars är det ju det där med den konstanta värken som tar knäcken på mig. Att inte kunna sova på grund av värken. Jag är upp i två citodon till natten för att kunna sova, men inte ens det hjälper längre.

Tröttsamt. Ja.

Men det är väl bara att lära sig att bita ihop. På onsdag ska husläkaren ringa upp. Han skulle ju försöka fundera ut någon lösning på smärtlindring.



Där bakom står rullstolar och rollatorer som ett hånande hot.
Sjukgymnasten berättade för mig om en bild hon sett på en som hade EDS, som hade skydd och stöd för varenda led på hela kroppen för att stabilisera, fotleder, knän, höfter, rygg och överallt på överkroppen.
Läskigt.
Jag ska vara jätteduktig och göra de hemövningar jag fått, och jag ska inte gnälla över att jag behöver handledsstöd, det hade ju kunnat vara värre liksom.

Sjåpar mig

I fredags när Jag var med Loke på vårdcentralen för att lägga om pricken på han ben så tog ju även jag blodprov.
Loke tyckte att det var mycket intressat att få se på när mamma skulle vara duktig och bli stucken.
Jag skulle ta blodprov i armen. Jag är den som har svimmat av rädsla när jag ska ta prover.
Men jag fick så klart bita ihop. Det går inte an att visa att man är rädd när en femåring tittar på.

Bara för det så gjorde det mycket ondare än vanligt.
-Gör det ont mamma? undrade Loke.
Jag kallsvettades och pressade fram ett nej och ett leende.
-Går det bra mamma? Är du duktig nu?
Jag höll på att dö ihjäl mig lite men höll masken.

Efteråt hade jag helt galet ont i hela armen! Jag kunde inte räta ut armen och var jätteöm! Konstigt. För det är först idag, två dagar senare som jag kan använda armen obehindrat. Jag har aldrig varit med om att få så ont av ett helt vanligt blodprov! Blå brukar jag bli. Men inte ont.

Så här ser armen ut idag, blå både ovanför och under armbågen. Och det var i armvecket jag blev stucken så vitt jag vet!

Skorna gör doktorn

Nart ska jag ta med Loke och åka till vårdcentralen för att få svar på hans prover. Jag tänker att om det varit något farligt med att han hade för lite vita blodkroppar så borde vc ha ringt redan igår, så jag behöver nog inte oroa mig nu..

Själv ska jag också lämna blodprov. Min nya husläkare jag träffade igår kikade igenom min journal och såg att på ett av proverna jag lämnade i januari när jag försökte få hjälp med allt av den dåvarande husläkaren visade på att jag hade lite brist på något "folat" eller vad det nu hette.
Det var väl inget farligt, men det borde följas upp med ett nytt blodprov tyckte min nya doktor.

Det känns bra med en doktor som vill kolla upp saker ordentligt i stället för att bara försöka bli av med mig och mina udda och onormala symptom som jag är van vid.
Som jag skrev på min facebook;
"Jag förstod på en gång att den nya husläkaren var bra när jag såg hans skor. Vita converse i skinn." 

Om läkarbesöken

Lång dag idag!

Jag och Telma kom iväg i tid i morse och vi mötte upp mamma min inne i stan. Där hoppade jag och Telma över till hennes bil och så fortsatte vi tillsammans till sjukhuset och smärtrehab.
Mamma underhöll Telma i korridorerna medan jag pratade med en läkare.



Jag fick berätta hela min kroppshistoria för tusende gången och jag blev undersökt.
Jodå, jag är mycket överrörlig i höfter och rygg och fingrar och hej och hå. Det visste jag ju redan.
Jag hade en liten föreställning om att de skulle ge mig någon form av konkret hjälp som skulle lindra värken. Men det var inte riktigt så. Jag blir erbjuden att gå olika program med kuratorer och sånt och gruppterapi och hela tjofaderittan. Det kunde vara upplagt på lite olika sätt, men det innebär att jag måste lämna bort Telma mycket mer än jag är redo för.
I ärlighetens namn känner jag mig inte riktigt redo för gruppterapi heller. Jag känner lite att jag hellre vill ha en värktablett som hjälper. Var får man den liksom?
Jag ska i alla fall gå på grundutredningen, sedan kunde jag ta resten när det passade.

När sjukhusbesöket var avklarat gick vi en sväng på stan. Telma tyckte det var fantastiskt roligt att se så mycket människor och bilar på en gång! Hon skrattade högt av fascination! Jag måste nog rasta det lilla barnet hemifrån lite oftare!
Jag handlade lite kläder till Loke och Telma och sedan åkte mamma hem till sig och jag åkte för att hämta Loke på dagis.

 

På eftermiddagen var det dags för läkarbesök nummer två. På vårdcentralen hemma. Jag har lyckats få byta husläkare till en som verkade bra.
Ja, han var mycket bra!
Jag vet att jag har sagt det förr om läkare bara för att de har varit trevliga, men jag har lärt mig att man måste sluta värdera läkare efter hur snälla de är.
Han läste igenom mina journaler, huvudprioriteringen nu var att försöka hitta något som lindrar värken, eftersom jag fortfarande inte har något som funkar.
Även denna läkare undersökte mig och bände och vred i mina leder.
Han funderade på varför jag inte blivit skickad på röntgen av axeln och höfterna. Ja, jag vet inte? För att alla läkare bara vill bli av med mig eftersom de aldrig vet hur det ska hantera min glappa kropp?
Han lovade att han skulle göra vad han kunde för att hjälpa mig och hitta lösningar, han skulle inte lägga mig i en hög som glöms bort och han skulle försöka få till röntgen så snabbt som möjligt.
Smärtlindringen var det svårare med sa han, eftersom jag inte riktigt reagerar som man borde på värktabletter. Han skulle kolla upp det närmare och ringa tillbaka till mig på onsdag.

Det känns i kroppen nu att jag har blivit undersökt två gånger på en dag, även om det sällan gör ont just när de böjer och har sig vid själva undersökningen, det kommer efteråt.

 

Vad hände?

Det är så sjukt. Det är så tråkigt. Jag blir så trött.

Jag väntar och väntar. På att det ska vända. Vilken dag som helst så kanske det bara vänder. Som en slags förkylning som rätt var det är bara bestämmer sig för att lämna kroppen. Så mår man bra igen.
Men när kommer den där dagen?

Jag blir rädd. Rädd för att jag inte längre har någon kontroll över min kropp. När jag tror att jag vant mig vid värken så kommer det något nytt. Jag kanske har blivit helt dum i huvudet. Det kanske sitter i huvudet?

Axeln värker konstant. Mycket. Dygnet runt. Jag har på sätt och vis vant mig. Tror jag. Nä, det kanske jag inte har, det pendlar lite från timme till timme.
Sedan några veckor tillbaka har det börjat knaka och spraka inne i ljumskarna. Vad har man där som kan knaka? Jag har väl inget skelett där?
Det gör så ont när det knakar och sprakar nästan varje steg jag tar att jag har fått träningsvärk i låren för att jag spänner dem när jag går.

Och fingrarna. Det var fingrarna som var mitt allra första symptom på att något var fel. Fingrarna var det första tecknet på att jag var överrörlig mer än normalt folk. Det var 15 år sedan och jag har vant mig.
Tills nu. Varför måste fingrarna bli värre för? Räckte det inte med det som var? När jag bär något som lägger tyngd på fingrarna, tex när jag tar ut en plåt ur ugnen eller så, så känner jag hur mittenlederna liksom glider isär. Inte ur led. Men obehagligt ont isär.

Och handlederna. Jag har ingen styrsel. Slappa handleder.

Jag är trettiotvå år och orkar inte med hela dagen om jag inte får ta en powernap med Telma när hon sover middag.
Jag är trettiotvå år och orkar nätt och jämt med det vardagliga hushållsarbetet, och då ska ni veta hur mycket som inte blir gjort och stöket är konstant.

Så mycket som har rasat på mig de senaste månaderna. Det har gått så fort. Jag hade ju lärt mig att leva med en viss kronisk smärta för länge sen?
Och allt jag skulle göra?
Färgburkarna till hallen och barnens rum som står och väntar. Den fina gamla antika barnsängen som jag skulle renovera till Telma. Alla fina foton jag skulle ta med min stora systemkamera.

Jag får lära om mig. Lära mig att leva med nya smärtor. Lära mig att inte låta det begränsa mig. Jag vet bara inte hur än.

Det är en vecka kvar tills jag ska till smärtkliniken, husläkaren och arbetsterapeuten. Jag hoppas dom kan lära mig.

Just nu har jag så himla svårt att tänka positivt. Jag vill så mycket. Jag är så trist och osocial och tycker så synd om mina nära som bara matas med min värk och nedstämdhet. Jag är ju en positiv människa egentligen.
Vad hände?

...och sen dör jag ihjäl mig för att jag är så jävla besvärlig och gnällig och deppig

Jag har tagit mod till mig och ringt vårdcentralen och bytt läkare.
Eller tagit mod, jag hade inte så mycket val kände jag eftersom jag endast har en värktablett kvar inför helgen och jag måste ha något att sova på.
Så när jag ändå ringde om det fick jag lov att säga att jag ville byta läkare.

Jag känner mig dum som är så besvärlig. Som liksom dissar en läkare. Som kanske blir ledsen eller så. Fy vad elak jag är tänker jag.

Men jag var hos läkaren i början av januari. Och den viktigaste remissen, som hon har fått svart på vitt vart hon ska skicka har fortfarande inte blivit skickad och hon har inte brytt sig om någon form av uppföljning. Trots att min sjukgymnast varit på och tjatat på läkaren att hon måste skicka remissen för att jag ska få hjälp.
Då gör jag ju inte fel som byter läkare, hon vill ju uppenbarligen inte ha hand om en så besvärlig människa som mig med en sjukdom hon aldrig har hört talas om.

Så. Förhoppningsvis kan jag hämta ut mina värktabletter i eftermiddag och den 22 mars ska jag träffa en annan läkare på vårdcentralen.
Läkaren jag träffade i måndags tyckte att jag skulle diskutera kortisonsprutor med min vc. För den akuta smärtan i axeln som gör att jag glatt skulle tacka ja till att amputera skiten när det är som värst varje dag.
Men det låter himla läskigt med kortisonspruta rätt in i axeln..
Jag står liksom inte ut. När jag sover på nätterna så lägger jag armarna sträckta uppåt så mycket jag kan (och det är mycket eftersom jag är överrörlig), så att det känns som om ledkulan dras bort från fästet och bara hänger i snören. Så sover jag, kan inte låta bli, fast det gör så ont. Och jag dör ihjäl mig varje gång jag vänder mig i sängen och jag dör ihjäl mig när jag vaknar och resten av dagen och sen dör jag ihjäl mig för att jag är så jävla besvärlig och gnällig och deppig.

SÅ är det. Skit. Liksom.

Om att ha med sig Vildbarnet

Att ha med sig ett Telma-barn till sjukgymnasten är ungefär som att släppa lös en schimpans på Ica Maxi.
Jag ver helsvettig redan innan vi ens fått komma in.
Tur att sjukgymnasten hade bollar, kuddar och ett skelettben som Telma kunde få leka med när det blev min tur!



Det blev inte mycket vettigt gjort hos sjukgymnasten, det var liksom ingen idé. Hon tyckte att det var bättre att låta kroppen vila ett tag eftersom jag är så smärtpåverkad i axeln och även i käken. Jag ska äta en kur antiinflammatoriskt och efter det är det förhoppningsvis lättare att börja med någon form av träning.

Hemma igen har jag hunnit haft besök av grannen. Vi ses inte direkt ofta även om vi bara har en väg mellan våra hus. Därför kändes det himla typiskt att Telma Extra Allt var på sitt allra jävligaste humör och övertrött. Hon levde rövare, härjade och skrek så jag lär väl aldrig mer få fikasällskap av grannen!

Nu ska jag försöka få ordning lite på stöket, sedan får jag besök igen av Mia!

Info EDS/HMS

För att förklara lite vad det är för syndrom jag har, varför jag ofta mår som jag mår och har ont så lägger jag in en text lånad härifrån:

 

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) är en medfödd bindvävssjukdom som påverkar leder, muskler, hud, slemhinnor och blodkärl. Förändringen i bindväven beror på bristfällig bildning av kollagen, ett av kroppens grundläggande byggnadsmaterial. Det finns mer än tjugofem olika typer av kollagen i hud, ben, senor, brosk, blodkärl, tandkött, hornhinna, ögats glaskropp och stödjande vävnader i inre organ.

Kedjor av kollagen binder ihop sig tre och tre och bildar trådar (fibriller) med stor styrka. Vid Ehlers-Danlos syndrom har trådarna en glesare, förändrad struktur vilket leder till att hållfastheten i vävnaderna blir sämre. Denna försämrade hållfasthet ger ökad ledrörlighet, övertänjbar hud och ibland sköra kärlväggar.

EDS är en kronisk, progressiv sjukdom. På grund av bindvävens förändrade struktur, överförs inte musklernas dragkraft till skelettet på ett normalt sätt. Musklerna måste utföra ett större arbete för att utföra en rörelse eller stabilisera en led. Denna ökade muskelansträngning är upp till tre gånger så stor, jämfört för en frisk person. Detta leder till en kronisk muskulär överansträngningssmärta och en uttalad trötthet efter fysisk aktivitet och en nedsatt fysisk prestationsförmåga. Prestationsförmågan varierar dessutom mycket över tid och ibland från dag till dag.

Det finns idag ingen botande eller bromsande behandling för sjukdomen. Behandlingen inriktas i första hand på att minska eller senarelägga symtom och skador och i andra hand på att mildra olika följdsymtom.

Det finns flera olika typer av EDS men detta är väl de två vanligaste och de som ligger närmast mig:

Klassisk typ (I och II)

EDS typ I är en svårare form och typ II en mildare. Huden är skör och extremt töjbar, ofta kan huden dras ut flera centimeter. Huden spricker lätt och har svårt att läka. Ärren blir ofta breda  och kan vara missfärgade av pigment efter blödningar. Huden är tunn och liknar cigarettpapper. Översträckbarheten i lederna är markant, varför lederna lätt kan gå ur led (luxation). Särskilt drabbas finger-, armbågs-, axel- och knälederna. Vrickningar, där ledkulorna släpper ur sina lägen, är vanliga (subluxation).

 

Hypermobilitetstypen (III) (HMS)

EDS typ III Innebär överrörlighet i små och stora leder, luxationer, kronisk värk, mjuk sammetsliknande hud vilken inte är lika skör och tänjbar som vid den klassiska typen. Blåmärken förekommer, men kan variera mycket i svårighetsgrad. Kronisk trötthet är vanligt till följd av den kroniska smärtan p.g.a. de kroniskt överansträngda musklerna. Den kroniska smärtan kan leda till störd sömn. Tröttheten kan ge kognitiva svårigheter.

Allmänt

Det är vanligt med besvär både från större och mindre leder, exempelvis axlar, bäcken, höfter, knän, händer och fingrar. På grund av ledinstabiliteten drabbas EDS-patienten av led- och muskelsmärtor, ibland redan under barndomsåren, men framför allt i vuxen ålder. Muskelsmärtorna uppstår p.g.a. det medarbeta musklerna utför, för att stabilisera leden/lederna. Ledsmärtorna förorsakas bland annat av ökat/onormalt ledslitage med för tidig artrosutveckling och ledfelställningar. Återkommande ledluxationer är ett problem, mer uttalat vid överrörlighetstypen.

 

Ledöverrörligheten diagnosticeras enligt en speciell skala, Beightonskalan.

 

Många med ledöverrörlighet är duktiga i gymnastik och dans och har utövat detta aktivt i barn- och ungdomsåren. De flesta med måttlig ledöverrörlighet får inga besvärande symtom förrän i vuxen ålder och får sin diagnos först då.

 

Många med EDS upplever besvärande trötthet, en trötthet som beror på musklernas ständiga arbete för att stabilisera lederna och den ständiga smärtan.

 

Huden är hos många skör och ibland extremt töjbar med benägenhet till svårläkta sår. Ärr kan vara förtjockade (keloidliknande) eller tunna och breddökade. Blåmärken och tunna ärr ses ofta på tryckpunkter, till exempel knän, armbågar, panna och haka. Under barndomen kan ovanligt många blåmärken vara första symtomet på sjukdomen.

Alla med EDS kan ha problem med tandköttet, då såväl gom som tandkött har en ökad känslighet för skada. Tandköttet kan släppa från tänderna med risk för tandlossning, trots att munslemhinnan vanligtvis ser normal ut. En undersökning av ansikte och käkar kan visa övertöjbar kindhud och tunga (kan sträckas långt ut) och genomskinlig hud. Vid extrem gapning kan käkleden gå ur led.

 

Hjärtproblem kan förekomma i form av mitralisklaffprolaps, vilket innebär att mitralishjärtklaffarna inte sluter tätt. Andra symtom är problem med åderbråck, sned rygg (skolios), plattfot, bråckbildningar, fickbildningar i tarmen (divertiklar) och sprickbildningar i ändtarmsöppningen.

 

Personer med EDS ser ofta friska ut och får inte alltid förståelse för sina problem. Många har länge haft olika diffusa diagnoser innan sjukdomen fastställts.

 

Sammantaget leder EDS ofta till nedsatt arbetsförmåga.

 

Diagnostik

Diagnosen är kliniskt, dvs ställs utifrån tidigare och aktuella symtom kombinerat med fynd vid kroppsundersökning. Symtomen måste värderas utifrån individens ålder, då många blir stelare med åren. Förekomst av liknande symtom i släkten är en viktig del av bedömningen.

 

För diagnosen EDS måste tre kriterier vara uppfyllda:

• Ledöverrörlighet (minst 5 av 9 poäng enligt Beightonskalan)


• Övertöjbarhet i huden och hudskörhet (testas på underarmens undersida)


• Blödningsbenägenhet (lätt att få blåmärken, lätt att blöda näsblod, rikliga menstruationer)

Behandling/åtgärder

Det finns idag ingen behandling som kan bota sjukdomen utan behandlingen inriktas på att lindra symtomen och förebygga skador. Behovet av behandling varierar och är individuellt.

Jag är inte sjuk, jag har ett syndrom.

Jaha, god kvällens!

Jag dör av tröttma och känner mig så sönderbryten i varenda led i kroppen.

Summering av dagen lite kort så där:

• Temas öronbesök gick bra. Hennes öron ser fina ut nu. Avvakta med rör.


• Mitt ÖNH-besök; Typ i onödan. Doktorn kunde inte kolla yrsel när den inte fanns liksom. Surprise! Vad var det jag sa?


• Läkarbesök i Uppsala; Jag har EDS typ 3/HMS. Jag uppfyller alla kriterier?. Jag är inte sjuk. Jag har ett syndrom. Lite defekt.

Nu ska jag slänga ihop en middag till mig och barnen!

Sjukhusdag

Big Brother + virka = kulturkrock?

Ja, det kändes så igår kväll när jag satt och och virkade till BB.



Idag är dagen då jag ska klämma in hur många sjukhusbesök som helst. Eller i alla fall tre.
Efter lunch ska Telma till ÖronNäsaHals på Akademiska, dom ska se om hon behöver rör i öronen. Precis efter är det min tur på ÖNH, dom tror nog att dom kan se varför jag periodvis har yrsel
Det tror inte jag, nu var det flera månader sedan jag hade det, men jag vet ju att det kommer tillbaka ett par gånger om året. Men som allt annat med mig så är jag säker på att det inte syns på en vanlig undersökning.

Efter ÖNH är det ett litet glapp, och sen ska jag till en vårdcentral i Uppsala, för att träffa en läkare som förhoppningsvis kan hjälpa mig med mina överrörliga besvär. Jag har just inga större förhoppningar, men jag är glad om han inte bara lutar sig tillbaka och säger att "jag är en märklig flicka, ta en ipren om du har ont", som läkarna på min egen vårdcentral sagt.
Jag har skrivit ner alla miljarders krämpor på ett papper, men jag vet inte om jag tar med det till den nya läkaren, jag känner mig så hypokondrisk, men samtidigt vill jag ju att allt ska komma med och jag vill ha hjälp!

Jag ska möta upp min mor inne i stan innan alla läkarbesök börjar, så ska hon hjälpa mig med Loke och Telma.

Att visdomskalasa

Hemma igen och helt trött och slut.
Eller vi har varit hemma ett tag men jag försökte få vila en stund på soffan innan jag ens orkade öppna macbooken.

Först var jag ju till tandläkaren och det var inte alls roligt. Visdomshålet var inte bättre, läker för dåligt och är fortfarande infekterat. Och smärtan har ju inte gett med sig sen jag var där i torsdags och fick medicintussen instoppad.
Så idag ville tandläkaren bedöva och gräva runt ordentligt i hålet för att provocera fram en blödning, det ska visst sätta igång och läka bättre då.
Men jag ville inte ha bedövning eftersom vi skulle på släktkalas. Tandläkaren fick gräva ändå. AAAAAAAJ!!!
Så började det blöda och en ny tuss med olika mediciner och smärtstillade påkades ner i hålet igen. Den här gången kände jag faktiskt att jag fått någon form av smärtstillande, men det kändes bara på tungan. Synd, för den hade jag ju inte ont i.
På måndag ska tussen ur och har jag inte ont då så ska allt vara frid och fröjd, annars ska jag ringa tandläkaren igen.
Suck och stön.

Sen stressade vi vidare till svärföräldrarna och kalaset. Hej och hå vad mycket god mat det fanns där. Hej och hå vad det var svårt att äta. Men jag försökte så gott jag kunde. Man får vara noga med att ta värktabletter i rätt tid. Jag håller ju mer eller mindre på att dö ihjäl mig av hunger och har fått magkatarr på kuppen.

Telma fick träffa sin lilla kusin Lana. Telma tycker det är så roligt med andra småbarn. Lana är några månader yngre än Telma och har precis lärt sig att gå.
Och Telma tar varje chans hon får att krama lite, men hon är så försiktig och förstår att Lana ramlar lättare än vad Telma själv gör.

Telma tyckte nog att tårtan var godast.

Nu ska jag tända lite mys och göra lördagsmysigt, sen ska vi äta en lättare middag.

Visdomsrapporten

Oj vad det blev stressigt att åka till tandläkaren, först tyckte jag att jag hade hur mycket tid som helst innan jag skulle åka, tills jag kom på att jag var tvungen att åka för en kvart sen.
Så jag slängde i lite leksaker och ett äpple till Telma i väskan och åkte.
Och kom fram till tandläkaren utan handväska och plånbok. Den stod kvar på farstubron.

Hos tandläkaren gick det väl sådär. Det var tur att jag åkte dit i alla fall.

[caption id="attachment_20647" align="aligncenter" width="450" caption="Telma var imponerad över Folktandvårdens inredning"][/caption]

[caption id="attachment_20648" align="aligncenter" width="450" caption="...det var inte jag."][/caption]

Det som jag upplevt som något vasst i kinden och som jag trodde var en visdomstand i överkäken som var på väg ut var i själva verket ett sår. Ett konstigt sår som kommit av sig själv på grund av att munnen typ är stressad.
Samtidigt så är faktiskt visdomstanden i överkäken på väg upp, men tandläkaren trodde inte att den hade med saken att göra eftersom det ändå såg fint ut.

Däremot så borde jag inte ha så ont i käkleden som jag har på den sidan, han undersökte noga och jag fick gapa och stänga medan han kände efter, och jag har visst någon skada på en disk där (jag trodde att diskarna satt i ryggen, men jag kan ju vara felskruvad även där).
Så, jag ska vila käken så mycket det går, helst äta soppa, annars bara mjuk mat och inte tugga på den sidan.
Det är ju samma sida som alla komplikationer efter bortoperationen av visdomstanden i underkäken, och när jag sa att jag fortfarande hade ont där så kollade han noga där med.
Jag är svälld ner i halsen och har fått en infektion i visdomshålet.
Det är därför smärtan ännu inte gett med sig.

Så. En ny tuss ner i visdomshålet, preparerad med kortison, antibiotika och smärtstillande.
Jag ska tillbaka på lördag och tussen ska plockas bort, tandläkaren ska då se om det räckte med antibiotika eller om jag behöver äta en ny penicillinkur.

Var är änden på det här undrar jag??

Jag har gått ner nästan 10 kilo på grund av allt detta. Plussa på en känsla av tandvärk i hela kroppen, i nästan varje led och förstå att jag har skitsvårt att tänka positivt just nu?

Efter tandläkaren åkte jag och hämtade Loke på dagis, sen hem efter plånbok och väska och därefter hem till Sandra för lite uppmuntran och sällskap och lek för barnen.

Nu lagar jag mat, lax och färsk pasta, lättuggat, glöm soppa.

Jag känner mig helt slut och har ondare än någonsin i käken. varför har man alltid ondare efter att man varit hos doktorn/tandläkaren?

 

Grinar lite

Tjo vad bra det går!

Jag ringde käkkirurgen i morse för att höra om dom kunde se på röntgenbilderna dom tog förut hur visdomstanden upp ser ut. Dom kunde se att jag hade visdomständer uppe, men kunde inte se något mer detaljerat sa dom.
Och hade jag problem med överkäken så var det inte riktigt deras bord utan jag skulle ringa till min tandläkare. Jag förklarade att jag inte riktigt hade någon tandläkare, att den jag hade sist felbedömde mig och sa att jag inte alls hade någon inflammation på grund av en visdomstand, jag såg ut som om jag hade en tennisboll i munnen för att jag hade en lite överansträngd käkmuskel och då fick jag en munmassage i en halvtimme.
Det var så klart inte alls deras bord för det och jag tappade fattningen och började gråta lite.

Men nu har jag tagit mod till mig och ringt till tandläkaren som jag var till i grannbyn.

Jag har förklarat hela den överjävliga situationen och jag ska dit efter lunch för en bedömning. Det behövde inte alls vara någon fara, min mun kanske bara har blivit lite överkänslig för tillfället efter allt den har varit med om.
Och jag skulle få träffa en annan tandläkare än han som masserade munnen.

Fy vad jag får ångest av det här!

Jag ska alldeles strax sätta mig i bilen och åka. Telma extra Allt får hänga med och sitta fastbjörnad i vagnen under tiden.

Ser inte fram emot det här och jag har så jävla ont i axeln att jag knappt orkar hålla i ratten på bilen, tur att bilen nästan hittar själv.

Ett sånt här halsband kanske jag skulle ha som en slags lyckoamulett?

Galet

God morgon.
Att vakna med huvudvärk i dag igen är verkligen ingen hit. Jag liksom sveper en kopp kaffe tillsammans med ipren och alvedon. Fan vad illa allt är. Fan vad jag gnäller. Fan vad jag ömkar mig själv. Jag säger det själv så slipper ni. Fick jag ligga på soffan hela dagen idag så skulle jag göra det. Under en filt. Bland mina fina kuddar.
Jag är så glad över den som jag fick av mamma igår, nu är soffan fylld med fina kuddar helt i min stil!

  

Jag kan ha låtit väldigt käck igår när jag berättade att den tredje visdomstanden är på väg ut.
Skenet bedrog. Egentligen vill jag mest dö ihjäl mig. Liksom det händer inte? Inte nu? Det är helt galet? Hur fan kan det blir så NU??
Jag har precis börjat kunna äta ganska normalt och det har tagit över två veckor sedan den förra visdomsoperationen. Jag ORKAR inte gå igenom något som ens liknar den proceduren igen!
Fast vem har påstått att livet ska vara rättvist... egentligen?

Nu ska jag jaga iväg stora barnen till bussen, Loke ska till dagis och jag och Telma blir själva en stund efter att mannen åkt och jobbat.